Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1855, sida 1

rikligt vedergälla henne för allt hvad hon nu måste uthärda. I de sista dagarne af Januari måste hon umbära äfven denna tröst. Den gamle fursten låg för döden, och hans dödskamp varade i nästan trenne veckor. Lello, som ej kunde vika från sin fars bädd, hade knappt tid att dagligen skrisva en biljett till Tolla. Hon hade ingen, med hvilken hon kunde samtala, ty hur skulle hon kunnat förmå sig att vilja meddela sin mor alla dessa smädelser, i hvilka modren blef ännu värre medfaren än hon sjelf. Hon delade Lellos sorg, och ehuru hon aldrig sett den gamle furst Coronila, begret hon honom dock som en fader. Hon tänkte ej ett ögonblick på, att denne gamle mans död skulle tillförsäkra henne en lycklig framtid. Fursten dog. Under de första derpå följande dagarne höll Tolla sig hemma, ty hon kände att hon ej var i stånd att beherrska sina tårar. Man mumlade äfven härom i vrårna. Om man selt henne dansa och skratta, skulle man hafva förargat sig äfven deröfver: man skulle hafva sagt att hon triumferade derför att fursten nu var död och borta, (Forts.)