Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1855, sida 1

lesvat skulle jag förakta mig sjelf om jag ginge in derpå. Låtom oss vänta. Lello och Pippo qvarstannade i palatset Feraldi ända till midnatten. Dagen derpå beråttade man i Rom, att Tolla och Lello gått ut tillsammans i mörkret. En trovärdig person hade sett dem i allerna på Monte Pincio med hvarandra kärligt under armen. Ett annat vittne hade mött dem åkande i närheten af Porta del Popolo, en tredje hade råkat dem i ett åkdon på vägen till kyrkan San Paolo, en fjerde hade sett dem till häst på vägen till Albano, en femte hade ej sjelf sett dem, men han hade talat med kusken, som körde för dem hvarje afton. Dessa vittnesbörd, som borde hafva upphäft hvarandra, bestyrkte hvarandra tvertom. Man ville heldre tro på Tollas allestädesnärvaro, än på hennes oskuld. Det bildade sig en fruktansvärd liga mot henne. Alla de mödrar som betraktat henne med sneda blickar, alla de unga flickor som afundats bennes skönhet, alla de ungherrar som sått korgen, samlade sig under generalskan Fratiess banr. De få vänner, hvilka kunde försvara henne, såsom markisinnan, Pippo och doktor Ely, blefvo öfverröstade af massan. Hvarje dag måste den stackars flickan höra ett eller annat nytt förtal; hon tröstade sig med attberätta det för Lello, som lofvade, att i lycka