Styckegods. Om Enkefesten bland de vilde i Peru berättar Tschudi följande: Arsdagen efter mannens död ikläder enkan sig sin bruddrägt och teger utanpå denna sina sorgkläder. Alla hennes slägtingar besöka henne i hennes boniyg, hvarest sorgedansar uppföras efter en melankolisk musik. Ju närmare timman nalkas, då mannen för ett år sedan afled, desto allvarsammare och sorgligare blifva musiken och dansarne; men då denna tid är förfluten, närmar sig en väninna enkan och tager den svarta mantiljen af henne; på detta tecken skynda flera fram, och under fortfarande dans aftaga de alla hennes sorgkläder, under det nå gra pryda hennes hår med blommor, tills hon står i sin bruddrägt. Då faller musiken in med en munter melodi, hela församlingen deltager i dansen, tågar ut på gatan och fortsätter hela natten detta nöje, som slutas med ett åryckesgille. (Journ. f. Damer.) Fornlemminger. Vid för icke längesedan företagna gräfningar vid den från Romartiden qvarvarande Appiska vägen, i derinvid befintliga gamla grasvar, påträffades ganska intressanta fornlemningar. Det lyckliga resultatet af detta försök har kommit Pius den IX på den tanken, att efter vidsträcktare plan åter börja de gräfningar som under Pius VII påbegyntes i Ostia, det gamla Roms hamnstad. Det nuvarande Ostia blef i 9:de årbundradet flyttadt något längre in åt landet och är nu aldeles förfallet; blott några få eländiga kojor qvarstå omkring det gamla kastellet. En half italiensk mil från kastellet är marken besådd med antika ruiner, som sträcka sig ända ned till kusten. Lemningar af theatrar, tempel och portiker, öfverallt kringspridda kullfallna och sönderslagna pelare och de vidlyftiga med grus och grönska betäckta qvarlefvorna af stadens gamla murar gifva en föreställning om den glans som fordom utmärkte Ostio, en ort som vid Christna tideräkningens början räknade 80,000 invånare.