ttationer. Bland dem var ett sållsKåp, Som itföljde vår landsmaninna Adle Walerius till I Hammar, der hon följande dagen skulle gifva konsert. — Resan öfver Mjösen var långsam )ch räckte bortåt tolf timmar. Man behöfde dock ej derföre hafva tråkigt. Åt hvad håll uppmärksamheten än rigtades möttes man af utsigten öfver en skön och bördig natur. Här och. hvar upptäckte man på de lummiga stränderna och de skogsbeklädda höjderna vackra bondgårdar och täcka landthus. Lillehammar, dit vi anlände vid midnattstiden, är en liten handelsplats med några hundra innevånare. Den uppträder med anspråk på köpstadsrättigheter, utan alt i sjelfva verket ega sådana. Sedan kommunikationen medelst ångbåtarne och jernbanan kommit till stånd, hafva lif och rörelse naturligtvis stigit derstädes. Dess vackra läge vid Mjösen och ingången till Gudbrandsdalen gör densamma till en Ånydelig lille by-. Utan att stanna härstädes, för att taga en ej alldeles obehöflig hvila, fortsatte vi genast vår färd, och detta i den beräkning, att ej förslösa vår tid och vår uppmärksamhet på föremål af underordnad beskaffenhet, då afsigten med vår resa var, att se hvad Norge har märkvärdigast och störst af natur och enklast och redbarast af folklif och seder. — Genast man lemnat höjderna vid Lillehammer, befinner man sig vid den södra öppningen af Gudbransdalen. Denna utgör en sträcka af fjorton till femton mil, till största delen genomskuren af Lougen, som på dess botten i aldrig saktad fart rullar gina friska vågor. Dalen bildas af tvenne, nära nog paralelt med hvarandra löpande fjellsträckor, blott på några få ställen afbrutna, för att lemna rum för en och annan framträngande sidodal. Hvad som för den med fjellnaturen obekante främlingen gör denna belägenhet så intressant, är fjellåsarnes höjd, som väl sällan understiger 1000 till 2000 fot, och hvilkas öfversta partier, liggande öfver trädgränsen, hela året om täckas af betydliga snömassor och då och då bortskymmas af moln och dimma. På dalens botten ligga på ömse sidor om elfven fruktbara tegar, öfverallt vattnade af de från fjellsidorna nedrusande snöbäckarne, hvilka man här förstår att medelst rännor, uppbringade i alla riktningar, göra sig underdåniga och fruktbringande. Så långt upp på fjell HI Sluttningarne, som skogen går, finner man talrika trefliga menniskoboningar, omgifna af de täckaste ängar och frodiga kornfält, hvilka trifvas förträffligt och hastigt mogna till skörd, under inflytande af dagarnes stränga värme och nätternas ymniga dagg. Öfver all denna herrlighet hvälfver sig vanligen bimmelen hög och blå. Luften är till förvåning genomskinlig och klar. Ofta trodde jag, innan jag vant mig vid detta förhållande, att ställen, som lågo på hela mils afstånd, voro belägna i det omedelbara grannskapet af den punkt jag för tillfället intog. Så förefalla ock afstånden från dalens djupare delar till fjellens toppar. För den ovana vandraren ser det ofta ut, som skulle han på ringaste tid kunna klättra ditupp, då detta likväl fordrar flera timmar, och mitt första försök i stigandet till fjells lärde mig, att ej ens i sådant hänseende dömma efter skenet. Man förvånas öfver att här, på en polhöjd af tjugo : till trettio mil norr om Kristiania, om dagen ofta besväras af en verkligen tropisk värma. På ångsartygsresan öfver Losna, en utvidgning af Lougen några mil från Mjösen, var solen så brännande het, att promenaden på däck förekom, som om man vandrat på glödgad sand, och att det knappast var möjligt att taga plats på fartygets bänkar, och detta oaktadt snomasSor här och der i sjerran glänste från fjellens toppar. Denna hastiga och intensiva värma har den för dessa nordliga trakter alldeles eg na verkan, att säden som annars, under et sydligare läge, behöfver 16 å 18 veckor för at fullt utbildas och bringas till mognad, här van ligen blott behöfver 10 å 12 veckor, på nord liga trakter ej stort mer än två tredjadelar a denna tid. Dalarne härstädes äro således at betrakta såsom naturliga drishus, dor under de korta sommarmånadera värman utvecklar si från de branta klippvaggarne, hvilka nättern äro för korta att hinna afkyla. Man besinn härvid, att i dessa trakter solen blott två elle tre timmar gömmer sig under horisonten, fö att ånyo uppträda med hela rikedomen af si lifgifvande värme, och att sålunda sjelfva nat tens ljus i sin mån bidrager till vegetationen näring och utveckling. — Detta oaktadt tage dock i allmänhet det nordliga läget ut sin ful la rätt. Af sådesslagen förekomma i Gudbrands dalen förnämligast korn och hafre. Rågen ä dock ännu ej alldeles ovanlig. Hos Sognepre sten i Lessö sågo vi försök att odla hvete och den lilla åkren såg ganska kry och hopp gifvande ut. Ej så med trädgårdsodlingen. Vi Elfstad upptäcktes ännu en liten plantering körsbärsträd och vinbärsbuskar; men de såg o 2 3 AAA. wäl att f