———— ——— Bref från Norge. (Forts. fr. N:o 171.) Framkomna till Eisvold, gjorde vi oss genast färdiga att med den väntande ångbåtengå öfver Mjösen till Lillehammar. Efter mycket bråk, förorsakadt af samma stora antal passagerare, som belamrat jernvägen, fingo vi slutligen våra effekter ombord på det lilla ångfartyget Dronningen och lemnade sålunda detta ställe med det i dess grannskap liggande historiskt märkvärdiga Eisvolds jernverk. Nu började ett nytt mödosamt arbete i solbadden och den ofantliga folkmassan. Ångfartyget var så öfverfylldt af menniskor, att vi stående i kompakta massor öfver hela skutans däck till en början knappast kunde röra oss hvarken framåt eller tillbaka. Detta förhållande redde sig dock efter hand, sedan hvar och en hunnit få sig en plats, vare sig vid middagsbordet i den lilla salongen, på akterdäckets bänkar, eller här och der på däcket. — Jag nämnde osvanför i förbigående, att en stor del af passagerarne utgjordes af S:t Hans besökande Österdölinger, som folket från de öster om Mjösen belägna trakter kallas. Dessa erbjödo ett i sitt slag intressant fält för uppmärksamheten. Skada blott, att här nästan uteslutande framhöllos sådana sidor, hvilka man ej vill se, enär man är i den öfvertygelse, att de blott utgöra tillfälliga och undantagsförhållanden, och att de såsom sådana ej kunna eller böra ingå i karakteristiken öfver ett helt folk. Många utaf den ifrågavarande befolkningen äro i goda ekonomiska omständigheter, flera ganska förmögna. Af denna sednare kategori hade vi om bord åtskilliga exempler. Dessa uppträdde just