aslägsnade sig, att inhändiga komponisten densamma. Bardaja öfverlemnade genast till Rossini Engelsmannens gåfva. Denna bankonot, yttrade Rossini, skall tillfalla koristerna vid San-Carlooch El-Fondo-teatern; jag vill sjelf utdela penningarne åt dem. Den löjliga händelsen gjorde följande dag sin rund i alla salonger i Neapel, och några tidningar uppdukade densamma till bela sin längd. Då Othello gafs för andra gången, sågs Engelsmannen i en loge. Midt i andra akten, under det Jago sjöng sin cavatina, hördes plötsligt bland åskådarne ett förfärligt anskri; det kom frän Engelsman nen, hvilken, med ett tidningsblad i handen, just nyss fått läsa den anekdot, hvari han sjelf spelat en så löjlig roll. Allas ögon vände sig nu mot den person, som förorsakat detta afbrott. Man kände igen Engelsmannen; — han hade iklädt sig den unge grefve von F:s rock. Högtider. Huru heta de kristna högtiderna ? frågade en mogister sin elev. Jul och Påsk, blef svaret. Nå, finnas det inga flera? frågade läraren vidare. Gossen besinnade sig ett ögonblick och utropade häftigt och första Maj!