gamla, som nu mäanghundråaarlg SäluIlMG Ule tjent sin tid. Den andra, belagen midt uti staden, är tilltagen i storartad skala. Den bygges i stor stil med kupol å la Pantheon och med småtorn och utsprång ölver allt. Ar ej stilen alldeles ren och oblandad, så har den dock en klassisk prägel, och nekas kan ej, att ju kyrkan från sin höjd med effekt dominerar de kringliggande stadsdelarne. Den tredje kyrkan är den katolska. Också den tilltager i stora dimensioner; den heliga stolen vill låta veta att den ännu lefver ett lif af makt och kraft. Hvarifrån Kristianias katoliker, som till största delen utgöras af fattiga handtverkare, fått penningar till ett så storartadt byggnadsföretag, är en okänd sak; det vissa synes vara att mägtiga personer, som ej tillhöra staden och församlingen, dertill upplåtit sina rika tillgångar. Kyrkan utgör emellertid en prydnad för staden, alldenstund den är uppförd i ren och enkel göthisk stil, men torde ty värr så till vida blifva ändamålslös, som de otrogna i Norge, såväl som de i Sverge, svårligen nappa på den kroken och förmodligen blifva otillgängliga för de nitiska försöken af eMissionen för kättarnes omvändelse i Norden. — Om Opslo eller Gamle-Byen, såsom den ock benämnes, är ej mycket att säga. Den utgör nu en af Kristianias förstäder, rufvande på sina minnen från förgångna århundraden. Den var en gång skådeplatsen både för blodiga strider och glada lekar. Sedan två århundraden tillbaka ligger den i halft ödesmål. Märkvärdigt nog finnas inga qvarlemningar från forntiden, som påminna om gamla stora anor. Ingen ruin och ingen grafhög återför vandrarens minne till de sekler, som gått fram öfver dess fallna storhet. Endast bispehuset lärer qvarstå från fordna tider. En gammal fru sade mig, att man för länge sedan i dess källare upptäckte en hemlig dörr, om hvilken man ej visste hvart den förde. Dumt nog igenmurades den, i stället för att öppnas. Kanske hade den fört direkte in bland de gamle bispers öloch vintunnor, som troligen förtjent att tagas i närmare betraktande. Således, hvad som gör Kristiania för resande i hög grad intressant, är ingalunda dess palatsers prakt, dess byggnaders rikedom, dess gators skönhet, dess butikers lyx. Det är dess omgifningars natur, och den uteslutande. Det är som om naturen, glömmande landets nordliga läge, af ett alskeligt misstag, med gifmild hand på den ogynnsamma grunden utstrött hela rikedomar af sydländsk skönhet. Badande sin fot i Kristianiavikens friska våg, ligger der hufvudstaden, amfitheaterlikt omsluten af berg och höjder, som i långsam sluttning sänka sig mot sjön, beklädda i den behagligaste omvexling med fruktbara sädesfält, gröna ängar och lummiga lunder. Norden och södren räcka hvarandra här en vänlig hand, hvarpå den tacka Ladugårdsön gifver rikliga bevis; kring den dystra barrskogen smyger sig der med sydlig fägring och prakt löftrådens lummiga och saftigt gröna kronor. Såsom bevis för samma sats ligger straxt utanför staden Universitetets botaniska trädgård, prydd på samma gång med smycken utur en sydlig floras riken och med de vilda naturbarnen från Dovrefjellarnas höjder, hvilka här under skickliga ledares händer utveckla hela rikedomen af sin ursprungliga fägring och färgprakt. — Gör man utslygter hit eller dit i Kristianias omgifningar, möter man öfverallt samma erfarenhet. Jag gjorde under mitt vistande derstädes slera sådana, i nordlig rigtning åt Gaustad och Mariedal, i sydlig åt Grönelid utefter vikens östliga strand. Öfverallt sågos vänliga dalar kring de friska sjellströmmarne, här och der klara bergsjöar, omgifna af leende stränder. Det ena af dessa ställen, Mariedal, är dessutom bekant för en der befintlig ruin efter ett gamgalt katolskt kapell, hvarom i öfrigt ej är myc ket att säga. Sällan såg jag prosan och poesien så förenade, som här. Den der boende bondens sahus stöder sig mot ruinens ena sida och der högkoret en gång stod, är nu uppförd en grundlig potatiskällare. Det vore väl ej utan skäl, att man i Norge också vårdade sig om så beskaffade minnen, synnerligen som deras antal är till förvåning ringa. Men vi kunna ej lemna det kära Kristiania, utan att återföra minnet till de många glada tillfällen af huslig trefnad, bildadt umgange och förtrolig vänskap, hvartill vi i rikaste måtto varit vittne. Hvarthån våra vägar än fört oss, inom vårt sadernesland eller utom detsamma, hafva vi sällan mötts af så mycken innerlig välvilja och så mycken hjertlig godhet. Dem som tvifla på att vi i Norrmånnen hafva ett brödrafolk, hänvisa vi till Kristianias bildade befolkning, och ga de derifrån med tillslutet hjerta och kall håg, är