var så oblandad och hennes glädje ej så odelad, som då hon reste ut vill Lariccia. I Augusti månad fruktade hon endast för Lelios ht, och denna fruktan äterholls dock af hennes blinda förtroende på Guds oanuliga godhet; hon skulle ansett det för en hädelse om någon kunnat tro att sörsyn en skule låta h-nnes älskare bli ett offer för denna forskrackli ga sjukdom. Men detta olyckliga möte, Lelsos förvirring, monsignore Rouquettes närvaro, det sednaste brefvet hon emottagit, de anmärkningar detta framkallat från hennes fars och Totos sida, och slutligen det som nyligen handt den trognaste af deras tjenare; aln velta sörsatte hennes sinne i en viss häftig och orolig rörelse. Hon anade att hvad hon hade att frukta ej vore en al dessa olyckor, som sän das oss al Gud, utan att det snarare vore menniskors elakhet och ärelystnad, mot hvilka hon här hade att väpna sig. Men tanken på de snaror, hvilka kunde utläggas för henne, på det motstånd hon hade att bekämpa och de hinder hon måste ölvervinna, förorsa kade henne inga bekymmer. Hon hade redan som barn lart att besegra hvarje hinder samt att hvarken sky faror eller anstrångningar. — Vi få se, sade hon till sig sjelt, om en ren kärlek ej skall vara stark nog att, med Guds bistånd, segra öfver hat och intriger.