Dsa de körde in i Rom, observerade grefvinnan mon,ignore Rouquett-, som steg ur en vagn utanför Lateran musect. Hon gjorde doktor Ely uppmarksam på honom, — Moustignore Rouquette! sade läkaren. — Kanner ni honom? — Han är en af mina patienter; men som han belinner sig mycket bättre än j g. träffas vi blott sallan. U Hvad sager man om honom i staden? — Man sager att han är en fia och sörståndig man, som, om Gud så vill, med tiden gerna kan bli ett helgon. — Är det allt hvad man säger? — Allt, svarade den försigtige doktorn. — Såg mig då också, käre doktor, hvad man tanker om honom, ty Rom är en stad, der hvad man säger och tänker alldeles ej liknar hvarandra. — Man tänker att monsignore Rouquette hvarken är gammal eller ung, hvarken vacker eller ful, hvarken blond eller brunett, hvarken stor eller liten, hvarken rik eller fattig, hvarken prest eller lekman, hvarken hederlig karl eller skurk, hvarken . . . men hvarför vill ni utsätta mig för att så der kompromettera mig? (Forts.)