—— —W—W—W—W——— Den 21 Juii. Danmarks svåra fråga, ett rätt ordnande af förhållandet emellan rikets 3:ne delar, det egentliga konungariket Danmark, samt hertigdömena Holstein och Slesvig, har blitvit underkastad ett försök till lösning uti det af den närvarande konstitutionella ministeren uppgjorda forslaget till en helstatssorsattning. Ölyckligtvis besinnes losningssörslaget föga tillsredsstallande och torde val komma att underkastas mer än en kritik dels inom pressen, dels af den sammantradande riksforsamlingen. Men det är lättare att i detta fall kriticera än att uppgifva praktiskt utförbara förslag till ett bättre. Hela den långvariga striden kan rimligtvis icke leda till något annat resultat än att ådaga ågaa för Danmarks patrioter olyckan af denna förbindelse med Tyskland, som hanI ger likasom ett hotande åskmoln öfver Danmarks nationalitet och unga folkfrihet. Under sådana förhållanden är det naturligt att det kära brödralandet begynner allt mera behjerta behofvet och nödvändigheten af en närmare sammanslutning mellan nordens trenne folk, en sammanslutning icke blott af den ideella beskaffenhet, som hittills varit föremål för den skandinaviska ungdomens drömmar, utan af rent konkret, politisk beskaffenhet. Det torde ej behöfva med många ord bevisas huru vigtig en sådan förening skulle vara för de tre ädla nordiska folkens sjellständighet samt andliga och ekonomiska utveckling, forutsatt nemligen att den vore en förening icke blott i dynastiskt afseende, så attblott tre kronor blefve förenade på ett hufvud, utan en förening, som omfattade gemensamhet i en mängd angelägenheter, som äro af allmännare natur, såsom tullväsen, inbördes befordringsrätt till en hop ämbeten, försvarsväsen o. s. v. Det ligger klart för hvar och en som blifvit van att se de politiska förhållandena litet mera i stort, att en sådan förening skulle gifva Norden en yttre och inre kraft, hvarigenom de faror komme att åtminstone aflägsnas, hvilka nu oupphörligt ifrån flera sidor hota vår sjelfståndighet och vårt nationella oberoende. Häri ligger ock anledningen, hvarför den aflagsnaste tanke härpå blifvit med all makt motarbetad af den vaksamma ryska regeringen. Det är numera ingen hemlighet, att det var kejsar Nikolaus, som tvang Danska regeringen, att göra de vanmäktiga försöken att hindra danska studenterna att göra sitt sörsta tåg till Upsala, likasom han äfven vill förmå kon. Carl Johan att vägra dem att stiga i land i Sverge, ett yrkande, som gjorde den gamle kungen stort bekymmer. Det var samme sjelfherrskare, som vållade att det tillämnade tåget till Danmark under kon. Oscars första regeringsår inställdes. Det var slutl. samma regering, som föreskref Sveriges ömkliga rol åren 1848 och 1849, som berölvade Sverge många sympathier i Danmark, under det Ryssland sjelf förstod skaffa sig en ögonblicklig popularitet, derigenom att det föregaf sig vilja skydda Danmark emot det SchlesvigHolsteinska upproret och det påträngande Tysk land. Planerna lyckades ock förträffligt för ögonblicket. Sverges rustningar vållade både 088 sjelfva och Danmark batydliga kostnader och den frukt deraf skördades blef ett icke doldt missnöje å Danmarks sida för deuna ljumma och falska brodeorliglnet, Som aldrig vågade uppenbara sig i han sing. Soja är visserlizen ännu icke bortrifven från alla de bedragerier och allt det svek från Ryssl-uds och Tysklands regor ngars sida, med bynka dessa årens hondelser vuro förenade. Så mycket ar dock klort, att Sveriges handlings-ätt var föreskrilvet al ordres ifrån St. PeDå de körde in i Rom, observerade grefvinnan mon-ignore Rouquett-, som steg ur en vagn utanför Lateran musect. Hon gjurde doktor Ely uppmarksam på honom. — Moustgnore Rouquette! sade läkaren.