träda jemte doktor Ely. Amarella hade på Menicos häst tillryggalagt sex mil på tre timmar. Några ögonblick sednare kommo äfven grefven och grefvinnan till stället. I deras närvaro undersökte läkaren såret, och det visade sig nu att kulan, i stället för att genomborra hjernan, endast gått rundt omkring hufvudskälen under huden, och att den sårades tillstånd på långt när ej var så förtvifladt som man foöreställt sig. Knappt var Menico förbunden innan han återfick sansningen. Hans första blick hvilade på Tolla, den nästa på den andlige. — Har jag tid att bigta? frågade han med svag röst. — Ja min gosse, svarade läkaren; jag hoppas tillochmed att du har tid att lefva. Alla de närvarande ingingo i ett sidorum. Efter en fjerdedels timmas förlopp fingo de å ter inträda. För att vara förberedd på alit gick presten hem ester sakramentet. Den särade syntes vara vid full sans, han var blott ovanligt svag och nedslagen. Doktorn stannade ett ögonblick utanför dörren tillika med grefven; de vexlade med hvi skande röst söjande ord: — Vet ni, frågade låkaren, huru detta. tillgått?