nom, utan i sällskap med presten, under böner tillbringa natten hos honom. Åmarella var försvunnen. Brodern och systern bådo innerligt till Gud för Domenicos lif eller i alla fall för hans själs frälsning, Tanken på, att han skulle framträda inför sin domare utan att hafva haft ett ögonblicks besinningstid, kom den goda Tolla att bäfva. E Måtte blott vår Herre, sade hon, låta honom återfå sansningen, så att han kan få emottaga religionens tröst och bigta sina synder. hens puls slår ännu alltjemt, sade Toto, men så svagt att man knappt kan märka det. Stackars Menico. Han var ändå vår äldste vän. huscet har mistat sin skyddsande, Nu är jag förberedd på allt. Lello älskar mig ej mer. Kl. fyra på morgoren hade den sårade ännu ej återvunnit sansningen, men hans puls slog annu beständigt. Tolla, som blek och med utslaget hår knåböjde bredvid hens bädd, liknade en af dessa statyer, hvilka bildhuggarne placera framför konungagrasvar. Hennes bror hade insomnat, och hon sjelf var liksom döfvad. Hon hörde ej ljudet af en vagn, som stannade framför porten, och hon for upp samt trodde sig drömma, då hon såg Amarella in