mot Ryssarnes försvarsverk rigtade löpgrasvar, ledo betydligt af fiendens eld; likaledas bidrog den ovanligt varma väderleken att försvåra belägringsarbetena, men dessa bedrefvos icke desto mindre med utomordentlig kraft och sysselsatte dagligen slera tusen man. Enligt en depesch srän general Pelissier hade Ryssarne natten till d. 15 gjort ett utfall från Malakowtornet, för att förstöra de mellan detta och Gröna kullen belägna anfallsverken. Fransmännen voro på sin vakt; Ryssarne tillbakadrefvos med stor förlust, medan Fransmännen blott fingo 20 man döda och sårade. Den kanonad, Engelsmännen d. 10 öppnade mot sågverkbastionen, som ligger midt för deras anfallslinie, hade ej till ändamål att förbereda en direkt stormning, utan blott att tysta fiendens eld, för att under tiden framskjuta belagringsarbetena. Detta synes äfven hafva lyckats. Turkiska besättningen i Kars säges vara temligen väl försedd med ammunition och proviant. Wassif Pascha, som kommenderar densamma, har order att försvara staden till det yttersta och, när försvar ej längre är möjligt, draga sig tillbaka till Erzerum. Ryssarne operera emellertid, för att bemäktiga sig hufvudvägarne mellan Kars och Erzerum. I KonStantinopel utrustas 15000 man, som skulle komma Wassif Pascha till hjelp; det är dock tvifvelaktigt, om staden kan hålla sig, till dess förstärkningarne hunnit ankomma. Allt visar, att ryska regeringen gjort stora ansträngningar, för att kraftigt föra kriget mot Turkiet på den enda sida, som ligger öppen för dess härar. Alltsedan Donaulinien stängdes för ryska vapnen genom Österrikarnes inryckande i Moldau och Wallakiet, har man egnat större uppmärksamhet åt kaukasiska hären. Den är upbringad till en ansenlig styrka, som omfattar en del af Rysslands bästa och mest härdade trupper, och har den kraftfulle Muraview till general. Sultanen å sin sida har ej i samma mån lyckats förbättra tillståndet inom sin här i Asien. Huru emellertid vapenskiftet i nejderna af Kars och Erzerum utfaller, ligger det i sakens natur, att fälttåget ej kan bära stora frukter för Ryssland. Ju längre Muraviev intranger i Asien, desto mer aflagsnar han sig från sin operationsbasis och utsätter sig för faran att blifva afskuren, enär de allierade, såsom herrar i Svarta Hafvet, när som helst kunna öfverföra en här, som hotar hans återtågslinie. Enligt Journal de Constantinople har chefen för turkiska hären i Batum, Mustafa-Pascha inledt särdeles lyckliga underhandlingar med Tscherkesserna. Han hade till Sukum-Kaleh kallat flera af deras höfdingar, som förklarade sig stå till sultanens förfogande och aflade trohetsed till denne. En af de förnämsta abasiske höfdingarne, Hamid Bey, som länge stått på förtrolig fot med Ryssland och från Petersburg erhållit fullmakt såsom generallöjtnant, har vunnits för Turkiets sak; han sammanträffade med Mustasa-Pascha i Tchemtschiri I och utfäste sig att kalla sin stam till vapen mot Ryssland; alla höfdingar vid kusten af Svarta Hafvet ända till Anapa hafva följt hans exempel. Från Damascus skrifves den 28 Juni, att och lafva tm. ? AA me hh