Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1855, sida 3

na sin rosenknopp och fann att flera thronarsvingar onde skönaste, rikaste och mäktigaste af dessa och sade med en faders och kejsares leende: en man, som skall göra dig lycklig. 108 höga vederbörande söka stadfästelse på denna af behofvet lika högt påkallade, som med sällspord enighet beslutade och redan i sin första början så väl lyekade suftelse. Styckegods. Kejsar Nikolaus af Ryssland och prins Max af Bayern. (Efter en tysk tidning.) För ndera år sedan lefde i St. Petersburg en ung dam, hvilken var så skön och älskvärd att den mäktigaste furste i Europa, om han sett henne i en bondslickos enkla dragt, skulle hafva räckt henne sin band, framför alla verldens prinsessor. Men hon var född i skuggan af den största taron på jorden, ty den unga damen var Maria Nikolajewna. kejsar Nikolai tillbedda dotter. Då hennes fader såg denna praktbiomma öppskade vinna henne, kastade han sina ögon på en af Mitt barn, du bar hunnit den ålder, att du kan förmäla dig. Jag har åt dig valt en prins, som skall en gång föra dig på en drottnings thron; men det är ock — Göra mig lyckbrk! upprepade prinsessan bleknande. Tala min far, sort-arte hon, då hon såg molnen på kejsarens panna, — jag skall lyda. .Lyda? utropade kejsaren, för första gången i sin lesnad darrande. ,Du vil lyda mig, säger du? Du vill af lydnad mottaga den gemål, som jag ät dig utsett ? Den unge prinsessan teg och sökte dölja en tår. Säg — har du gifvit ditt hjerta ät en annan ? Prinsessan teg ännu. ,. Förklara dig Marie! J:g befaller dig! Sextio millioner menniskor mäste lyda denna röst, och det var derför ej underligt att prinsessan bäfvande sjonk till czarens fotter. — Ja, putt hjerta är ej längre mitt! Det tillhör en ung man, som ännu ar derom okuntig och aldrig skall . erfara det, om det så är din vilja. Endast på afstånd har han sett mig, och om du förbjuder mig att tala med honom, skall det aldiig ske. Kejsaren teg. Blek mätte han den stora salen tre gåvger, utan att våga efterfråga den uvge mannens namn. Han, som trotsade hela verlden. fruktade i sin menskliga ollmagt denne unge men, som gjorde honom ägande rätten stridig till kejsarens dyrbaraste klenod. xDet år en kung, förmodar jag? trägade han äuvdtligen. — Nej min far! En ihronarfvinge? — Nej min far! Amiustone en arfprins 7 — Nej min fa! Kejsaren hemtade andan. En utländning förmodar jag gvck 2 — Ja. Kejsaren sjönk tillbaka i sin stol, deriftån han nyss upprest sig vid sista svaret, och betäckte oitt ansigte med sina hävder, såsom Agamemnon vid Ipbigenies uffer -Och denne utländning är i Ryssland — i St. Petersbu:g? frågade ban. — Ja min far. Prinsessans röst blef allt svagare. ,Hvar slans hen? frågade Czaren, i det han reste sig med eu hotande min. — Vid resyen i morgon. -Cen hor skall jag kunna känna honom? frågade Czaren allt mera uppbragt. — Det är en otficer med grön sjäderbuske och en sva t häst. ,Godt min dotter! Gud vare med dig! Prinsessan aflägsnade sig blek och med vacklande steg och kejsaren satte sig åter grubblande. Det är ej annat än ett barnsligt tycke, som icke bör oroa mig Hon glömmer honom snart; hon måste glömma ho.som. Men den etore sjelfherrskaren kunde ej sritaga sig från en viss oro vid tanken på dottrens tårar. Han tänkte dock, hvad bans läppar icke vågade uttala: att det måste ske med hvad vilkor som helst. Czarens örnblick slög följande dagen öfver samtligc bataljonerna, och han upptäckte genast den unze officeren med den gröna sjaderdusken och den svarta hä sten. Det var en öfverste vid bayerska lätta rytteriet, och hans namn var: Maximilian Joseph Eugen August Beaunarnaia. hertig af Leuchtenberg, franska kejsarinnan Josepbines sonson, en allmänt beundrad kavaljer. Kejsar Nikolaus befallde at den unge öfversten skul le framkallas och storsurstinnan bleknode. Kejsaren fann derför rådligast att skyndsamt återvända. Men prios Max, den unge bayerske öfversten, skyndade ock att återvända till sitt regemente, ty han wille undgå alla vinkar I detta fall. Dock — han kunde ej så fort komma undan och en vacker morgon infann sig en kejseilig sdjutant med befel ning från kejsaren, att öfver ten skulle infinna sig hos alla rysars sjelfnerrskore. ,Jag var oförsigtig, tänkte ölversten. ,Hvarföre reste jag ej redan i går ? Men som saken nu stod, kunde han ej hjelpa den. Han fick ivtäda i diet kabinet, der kejsaren etjest mottog endast regerande personer. Kejsaren var blek och hans ögon tarade, men hans anletsdrag visade kraft och be-lus-omnet, som vanligt. — ,Oiverste, sade han, i det hans skarpt genomträngande blick hvilade på den baier-ke prinsen, ,jag säger er utan omsvep. hvad hela verlden vet. att ni är en af de vackraste ossicerare i Europa. Jag vet att ni åtrjutit en den mast vårdade uppfo-tran. att ni älskar konster och vetenskaper, att ni äger ett ädelt hjerta och en rättskaffens karakter. Jag önskar fästa er vid Ryssland. — Känner ni min dotter, storfurstinnan Mar a NIkolajewna? Den så utan ou s4ap ltremställda sågan sjorde den unge ofsersten ett ogonb ick förlägen, Redan länge bade han bäaundr-t den ryska prinsessan, utan att han ville tillstå det för sig sjelf. — D.inses-an Maria, Sire, sade han efter en paus, sedan han läst i sitt eget hjerta, utan art han vågade kasta en blick i Czarens — Prinsessan Maria år — — men jag våger ej utsäga ordet. Nå väl — jag vill suliborda meningen. Hon är engel, som ni älskar. — Ni skulle önska hennes band, det vet jag; men då ni allaredan äger hennes hjerta,