Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1855, sida 2

chalance och upprigtighet kan berätta inför en parlamentarisk församling, att han såsom medlem af regeringen blifvit öfverröstad i en den vigtigaste fråga, men likvål ej funnit sig föran ledd att lemna sin plats inom ministeren — emedan han ämnar understödja en regering, som vill genomdrifva en mot hans öfvertygelse stridande politik. Rocbucks förslag om ett tadels votum mot medlemmarne af Aberdeenska ministeren skulle i dag (d. 17 Juli) sramlageas för underhuset; af detta förslags öde torde bero, huruvida Russell kommer att bibehålla sig på taburetten, och om Palmerstonska ministeren ölverhusvud kommer att bestå i sin nuvarande sammansättning. Vi meddela här en kort redogörelse för diskussionen i underhuset den 6 Juni. Milner Gibson saste underbusets uppmärksamhet på regeringens politik i kriesfrågan. Han befarade, att enighet ej rådde inom ministeren, enär ett cirkulär af österrikiske ministern Buol gaf vid handen, att lord Russell bifallit en af Österrike föreslagen lösning af 3:dje garantipunkten och lofvat förorda den hos sin regering. Englands och Frankrikes regeringar hafva emellertid förkastat den, men lord Russell ickedestomindre b b hållit sin post. Hade han förändrat åsigt. borde han tillstårt det; bar han deremot bibehållit sin mening om österrikiska fredsförslaget, tänker han olika med de öfriga ministrarne, och oenighet herrskar således inom kabinettet. Talaren befarade, att regeringen hyser hemliga afsigter i afseende på krigets fortsättande. o Lord Russell. Ändamålet med kriget är Turkiets oberoende — en svär uppgift på grund af detta rikes svaghet, och Rysslands stora makt. Andamålet torde lättast uppvås, ej genom en traktat melian de krigförande makterna, utan genom en öfverenskommelse mellan alla Europas stater att garantera Turkiets oberoende. Alliansen med Österrike var derför af största vigt, ty Österrike är den makt, som bäst kan understödja Turkiet i krig som fred. Talaren erkände, att han derför lofvat förorda Österrikes sredsförslar, emedan de öppnade vägen för en hederlig, om också ej med folkets önskningar öfverensstämmande fred. Han höll detta sitt löfte, men de öfriga kabinetismedlemmarne förkastade Österrikes förslag så-om otillräckliga alt betrygga fredens varaktighet. Samtidigt förkastades de sf kejsar Napoleon. Man frågade nu, hvarför ban (talaren) ej utträdt ur ministeren. Först och främst tillkom det ej honom, som endast var underbandlare, utan kabinettet att bestämma fredsvilkoren, och för det andra fruktade ban, att om han lemnade ministeren, skulle han försvaga densamma under en orolig tid, då folket visar allt större böjelse att motsalta sig bvarje my dighet. Cobden förklarade, att han med största sör;åning hört föregående talaren. Lord Russells beteende är just sådant, att det måste försvaga aktningen för Englands statsmän och derisenom befrämja folkets böjelse att motsatta sig de högsta myndigheterna Då lord Russell inom sig ogillade krigets fortsättande, borde han följt Drouyn de Lluys exempel och lemnat sin post. Lord Russels uppförande bedröfvade talaren desto mer, som det stärkte honom i den ofvertygelse, att landet i farans ögonblick ej skulle finna någon statsman, till hvilken det kan hafva förtroende, — Cobden fortsatte derefter sitt tal i det så kallade Manchesterpartiets vanliga stil och fördömde kriset såsom ändamål-löst. Lord Palmerston var ötfveriygad, at folket ej förlorat förtroendet til: statsmännen i allmänhet, men vält ult dem af Cobdens tänkesätt (fredspartiet). tian försvarade lord Russells beslut att qvarstanna på sin ministerpost derwed, att en minister ej plävade taga af ked, för det att han i någon. enskild punkt hyser andra äsikter än sina kolleger. Efrer ändamälet med kriget behöfver inan ej fråga, ty derpå kan hvarje bonde ife ett tilltredestallande svar. Ändamålet är att omintetsöra Rysstanas planer mot Tuskist: dertitl inskränker det sig. F.ågan om Polens och Ungerns oberoende har dermed ingemina gemensamt. Roebuck var en-e med Cobden i sina äsieter om lo d Russells beteende, men deremot ej i atseende på kriget. Rorbuck ansåg krigets fortsättande vara af yttersta vigt; Ryssland är for Europa hka vådligt, som Filp af Macedonieo fordom var för Grekland. Disraeli hade med stor Ofverraskning erfarit, att fråan om krig och fred ännu ej var afsjord mom kabinettet. Af detta med dess nusarande sammansättning kunde man emellertid oj vänta krafiig hand ing hvarken i krigets eller fredens intresse. De österrikiska fredsförslag, som lord Russell sunnit antagliga, fann talaren deremot alldeles oantagliga, men trudde ickedestomiodre, att man kunde sinna en annan utväg för fredens återstallande. Sir George Grey upplyste, att kabinettet ej kunnat bifalla Österrikes fredsförslas, enar Österrike forklarat, att Ryssland efter all anledning ej skulle antaga dem, och Österrike icke ens för denna händelse ville gripa till vapen. Engelska kabinettet vill ej med sina fredsförslag komma såsom en ödmjuk supplikant till Ryssland. — Han elotade sitt tal med den forklaring, alt regeringen, oaktadt vissa olikneter i hsigter. var fullkomligt enig med afseende på krigets fortsättande. SÖDRA KRIGSTEXTERN. helissiers dagorder till franska hären med anledning asfstriden d. 18 Juni har söjande lydelse: Soldater! D. 18 Juni förde vi våra örnar ända in i de verk, som bilda fästningsgördeln kring Sebastopol; men vi måste afstå från att fortsätta en strid, hvilken en hop tillfalligheter, dem jag ej i förvåg kunde beräkna, skulle gjort alltför blodig, och J återgingen i båsta ordning till era linier, utan att fienden vågade utrycka ur sina förskansningar och oroa ert återtåg. Vårt läge är nu sådant som dagen före striden; mitt förtroende till er strids1. Ah vår framodzno do ftamma Da naoli