blott försummad, utan, hvad värre är, t. o. m. betraktad med siendtlighet, troligen dersöre att vi instinktlikt kännt, att vårt verldsliga välde ej skulle kunna fortfara längre, sedan det ej längre kan äga sitt stöd i okunnigheten. Be hjertande detta ärendes vigt, har jag beslutat, alt anslå det hufvudsakliga af den lön jag afstår till mitt stifts folkskoleväsen. Med en efter gamla förhållanden beräknad asloning, skulle för hvad jag här afstår 100 å 150 skollarare kunna aslönas. Men då jag anser den gamla lönen vara för ringa, vill jag fördela de 20 å 25 tusen rdr bko, som blifva mig öfriga, till 40 å 50 nya lärarebefattningar, då jag afven hoppas att J, mine bröder, och församlingarne ej skola sky en och annan uppoffring, för att göra lararens ställning så bekymmerlri som möjligt. Mycket är utomdess att ordna inom stiftets kyrkliga angelägenheter. Presterna äro alltför mycket öfverlastade af verldsliga bestyr — vi böra söka frigöra oss derifrån. De presterliga befordringarne äro byggda på falska grundsatser. Pastoraterna äro alltför ojemnt fördelade och betraktade, såsom af alla s. k. prebenden är tydligt, mera såsom inkomstkällor åt pastorerne an såsom mödosamma fält för deras trägna verksamhet. Men mitt bref skulle blifva alltför långt, om jag genomginge alla de brister, af hvilka vår kyrka lider och för hvilkas afhjelpande jag kommer att pärakna edra råd, eder tjelp och edra upposlringar. Till den ändan vill jag, i enlighet med kyrkolagens hittills försummade föreskrift, hålla årliga prestmöten med eder, der vi skola saga församlingarnes behof i allvarligt betraktande, och icke såsom hittills förnöta tiden genom sävitskt tal på latin eller svenska om lärosatser, som ej behöfva omtvistas eller sakna all betydelse för lisvet; än mindre nära vår fåfänga genom inbördes lofprisande eller föda vår njutningslystnad genom yppiga gästabud. För samma ändamål ämnar jag ock, i enlighet med samma af mig och eder besvurna kyrkolag, årligen resa omkring i stiltet för förrättande af visitationer, derunder jag kommer att mindre fästa mig vid kyrkoböckernas och den verlusliga bokförningens fullkomlighet, en vid det förhållande, hvari kyrkoherden står till sin församling och de frukter hans verksamhet burit uti sörsamlingens tro och lefverne. Då jag härvid kommer alt taga kyrkoherdarnes gästfrihet i anspråk, undanbedjer jag mig alla öfverflödiga gästabud, emedan en i enkelhet och tarflighet bevisad gästfrihet är mig den käraste och den enda som jag will och kan återgälda. En annan passar icke vårt stånd och är till intet nyttigt. Och nu, mine vänner och bröder, frid vare med ed:r åc. Så ungefär, ehuru mycket mera lefvande, kraftigt och bättre affattadt, hade biskop Reuterdahls herdabref bordt vara, för att göra verkan på sådane der förstockade sinnen som vårt och mångas med oss. Vi öfverlemna till Hans Högvördighets eget bedömmande huruvida det ej afven varit honom och hans kall mera värdigt att tala i en sådan anda. MBE ME NE ONA ORT ANRLALD I U ESAIAS VERS ARASEATAS —