nom. — J veten, käre bröder, att till följd af orimliga gamla författningar, hvilka leda sitt ursprung ifrån de tider, då kyrkans män så djupt glömt sin Mästares lära, att de sökte bygga sig välden på jorden, Lunds biskopsstol blifvit förärad med inkomster, som ingalunda öfverensstämma med en biskops och prests heliga kall. Väl anser jag, att dessa stora inkomster kunna i en god biskops hand blifva mäktiga medel till att verka för Guds rike — för så vidt detta kan af verldsliga medel befrämjas — men J kännen alla hurn sällan de så blilvit använda; huru de sastmer oftast blifvit använda på tilifredsställande af jordiska lustar och sålunda ländt innehafvaren icke till nytta, utan till förderf. Jag kännes vid min menskliga svaghet — homo sum, nihil humani a me alienum puto — jag beder dagligen: in led oss icke i frestelsel Bör jag icke då oslagsna ifrån mig en frestelse, som lätteligen kan draga min syndiga natur i förderfvet? — Det är min allvarliga afsigt att så göra, och derför har jag beslutat att af de 20 å 30 tusen rdr bko i årlig inkomst, som tillfalla Lunds biskopsstol, endast uppbära för min egen räkning en tiondedel, d. v. s. 2 å 3000 rdr bko, hvilket i alla fall utgör mycket mera än mången al mina bröder åtnjuta, som arbeta mer än jag, och som äga stora familjer att försörja. Tänker någon, att jag härmed gör något offer, så erinre han sig den nyss anförda heliga befallningen: Gå bort: sälj hvad du hafver och gif de fattiga och följ mig! — En Kristi efter öjares väg ligger här så tydligt utstakad, att något missförstånd ej är möjligt. J veten ock, att apostelen Paulus icke för sin egen utkomst betungade de församlingar, i hvilka han utöfvade själavård. — Kanske invänder någon af Eder, att jag ej på detta sätt kan värdigt upprätthålla mitt embete, icke bibehålla det personliga anseende och oberoende, som en man i min ställning bör äga. Men jag säger Eder: detta är ett verldsligt och fävitskt tal. Mitt embetes värdighet ligger ej i yttre prakt eller öfverslöd, utan i något långt högre än så. Mitt eget anseende och oberoende ligger 4j i verldslig rikedom, utan deri, att jag gör Guds vilja och verkar Hans verk och är uppfylid af Hans anda, så att ingenting kan draga mig ifrån Honom. Alltför länge, käre bröder, har presterskapet icke mindre inom Lutherska länder än inom de Romerskt-katholska, Episkopala, m. fl., förbisett och handlat tvertemot sin Mastares lära och anda i afs. å deras sallning till staten. Han larde: mitt rike är icke af denna verlden, och motsatte sig alla uppmaningar, som sökte förmå honom använda sin himmelska makt till grundande af verldsligt välde, till befrämjande af Hans heliga sak genom verldsliga vapen. Vi, som våga kalla oss hans prester och predikare, vi fika efter verldslig makt och verldsliga ägodelar, under hvilket sträfvande vi icke ens aktat för rof, att begå den svåra hädelsen, att begagna Hans namn till förevänning. Jag ryser öfver det ansvar vi härigenom ådragit oss. Han, menniskones son, hade intet att stöda sitt hufvud emot; han vandrade ringa och torftig i en tjenares skepelse, sökande att med kärlekens och undervisningens makt till sig draga de förlorade fåren af Israel. Vi låta uppföra oss palatser och lefva i allsköns yppighet, till hvilket ändamål vi lägga menniskorna tunga bördor uppå och taga skalt såsom hörande till våra rättigheter, i st. f. alt vi borde gifva. Och i st. s. att uppsöka våra förvillade får, sätta vi oss på höga och förnäma tribunaler och kalla dem inför oss och döma dem och drifva dem ifrån hem och sosterjord. Sannerligen. mina bröder, vi kunna ej göra nog stora offer, för att i någon ringa mån försona sådana skulder, Visserligen måste det, under sådana förhållanden, betraktas såsom en synnerlig Guds nåd och barmhertighet, att ogräset ej tagit mera öfverhanden än det gjort. Men vi hafva, näst Guds nåd, härför att tacka den, prisad vare Herren, genom alla tider fortfarande tillvaron af ett fåtal verkligen fromme Guds tillbedjare, af olika bekännelser, hvilka vårdat den heliga elden och upptändt den i ett och annat för Guds anda emottagligt bröst. Det är mig en glädje under bekymren att veta, det många sådana män älven varit kyrkans män, och det är väl derföre Han, som hade velat skona Sodom och Gomorrha om blott tio rättfärdiga der funnits, låtit denna syndfulla, skuldbelastade kyrka ännu äga en tillvaro. När Mästaren utsände sina lärjungar bjöd ban dem: lårer allt folk! Det var naturligt att vi skulle försumma detta bud, så väl som de andra. Så har lararekallet nästan försvunnit ifrån prestämbetet, och icke nog dermed, då menigheterna hafva velat skaffa sig andra lärare för det uppvexande slagtets undervisning, så hafva de deri rönt motstånd från många af oss prester. Det är såsom skriften sager: Sjelfve hafva vi ej velat gå vägen och