I sker. si stiftet, icke för att hålla några kontroller, utan emedan en biskops personliNågot bestämdt rättesnöre för deras förfarande ar H. H. ej att gifva. Till en början säges demligen att den nya rörelsen, såsom hafvanle till stor del sitt upphof i ett välmenande och aktningsvardt sökande efter något bättre, j får tillbakavisas, än mindre behandlas med vån och fiendtlighet. (Så t ex. bör ingen, såsom en förs:e i en viss brochyr om eskoans och kyrkans ifrågavarande angelägenheer, trösta dem öfver landsforvisningsstraslet på det hånfulla sättet, att han svarar dem, alt de böra vara glada att blifva skiljda från en omgifning, som de måste anse för vilsefarande och komma i beröring med egna trossörvandter!) Längre fram anbesallas dock allvarligare åtgärder. Der, heter det, förvillarne icke vilja böja sig, utan äfven hota med förargelse, får lag och ordning, får den allmänna församlingens bästa icke tillspillogifvas. Till fred, till sakerhet mot smädelser och hemligt eller uppenbart intrång och förtryck, måtto väl den allmänna församlingen om någon Vekhet mot de nämnde motvara berättigad. ståndarne uträttar icke hvad man åsyftar. Den gör dem tvertom djersvare och farligare. Klarbet och beståmdhet äro icke kärlekslöshet, icke förföljelselust, ehuru de ofta få bära dessa namn. — Namnet, sortsar II. H., betyder söga, blott medvetandet är rent. Mitt är I det, så vidt jag kan det ransaka, och jag får således fördraga, att jag både utom och inom Sverge fått uppbära beskyllningar för ett kärlekslöst sinne, för blind fanatism, för religions och samvetsförföljelser. (Vi beklaga H. H. som måste bära på sådana orättvisa beskyllningar. För vår del hafva vi alldrig ansett honom vara hvarken någon egentlig religionsförföljare eller blind fanatiker, utan helt enkelt en kortsynt och trångbröstad prelat, som växt fast vid vissa gifna föreställningssätt, hvilka egentl. innebära afsky mot allt som kan störa kyrkans, h. e. presterskapets, ljufva ro och hota dess rättigheter, alldeles som hierarkiens förkämpar i andra länder, såsom t. ex. Spanien och Italien). H. H. slutar denna del af sin skrifvelse med följande tirad: Var den kraft till utförandet af ett berrligt värf. som åt Luther beskärdes, en kraft från Gud, var det genom Guds särskilta stora nåd, som Latherskt evangelisk församling upprättades pa jorden och blef en god lem i den allmänna christliga törsamlingen, var det ock genom Guds särskilta stora nåd, som Sveriges folk kom att u:gora en del af den Lutberskt-evangeliska församlingen, har den Lutherskt-svenska sossamlingen i mer än 300 år af Gud blifvit upprätthaällen och bevarad, har Guds Anda oförhindrad och utan svårare skakniogar der fått verka, och bedja vi Gud alt samma Anda ärna der måte få verka, så skall icke Gud så hastigt öfvergifva sitt verk. De anlopp, som mot Luthersk lära och författning göras, äro icke farligare än de förut gjorda, och hvad oss sjelfve vidkommer, så skall Han, som hittills bevarat Sveriges i folk, ock hädanefter bevara det, så att det icke gifves till pris åt de religiösa oredor och sorvillelser. som i vår tid hemsöka mänget annat folk, just dersöre att det icke var den af Gud insatta ordningen undergitvet, utan ville göra allt bättre än det af sai kernas vise ordnare blifvit gjordt. Det anförda utgör så att säga Herdabrefvets I kärna. Huruvida H. H. dermed synnerligen motverkat den rörelse, som tyckes så mycket oroa honom, lemna vi derhän, tvisla t. o. m. derpå, ty det sker ej på detta sätt. Kanske I kunde mera uträttas med de Prestmöten, hvilka H. H. lofvar att hålla, derest de rätt ordnas och ledas, d. v. s. helt annorlunda än nu Slutligen lofvar H. H. att resa omkring småaktiga ga sammanträffande med presterskap och sörSamlingar är både för honom och för dem han besöker nyttigt. För sina besök nödgas II. H. anlita kyrkoherdarnes gästfrihet, och erinrar att för honom är en i enkelhet och tarf lighet bevisad gästfrihet den karaste. En an: nan passar icke vårt stånd och är till inte nyttigt. Sådant är hufvudinnehållet af den nya bi Sskopens Herdabref. Att det dessutom är upp: syllat af en hel hop bibelspråk och en mänge böner, faller sig sjelf. Att vi förbigått allt så dant kommer sig helt enkelt deraf, att vi e tycka om att ens citera sådana ord, utan verkligen allvarlig mening. Vill man smyck. sitt tal med oratoriska prydnader, så har mai tillgång till talesätt, hvilka icke prosaneras, d de användas utan inre mening. H. H. Biskopen, f. d. Statsrådet Reuterdahl första ord till sitt stifts presterskap hafva, så som det af det föregående kan synas, ick åtminstone på vårt förstockade sinne kunna göra något synnerligt intryck. Men vi vilj yppa för honom hvad som skulle verklige hafva gjort intryck. Det kan ju ej skada hc nom att lära känna detta, ty han får ju dei igenom veta huru han skall kunna verka p personer med sådana der förhärdade sinnelag Detta skulle ha skett genom ett herdabref, a