Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1855, sida 2

la, der sten, (bveraf ingen ringa mängd beböfves till ,laga stängsel,) saknas, och lefvande bäckar af hagtorn m. m., hvilka endast trifvas i väl beredd jord, och tarfva i nära 10 år trädstängsel för att freda dem under uppväxandet, blifva kostsamma att begagra till ytterstängsel. Skyndsam ändring häruti är således påkallad, om icke egofridens vårdande fortfarande skall blifva; ett bland de svåraste onera som betunga jordbruket, blott derföre att lagen derom hvilar på oriktig grund. Närvarande lagbestämmelser hafva emedlertid söranledt persener, hvilka knappt ega mer än husplan och kålgård, att anse sig beråttigade att under som maren hålla kreatur, ja, i några orter, att emot betalning emottaga andras kreatur till betning på landsvägskanterna eller i ouppodlade utmarker, äfven under beräkning att kreaturen må kunna bana sig väg til endras bättre beten, der stängseln möjligen blifver bristfällig. En mängd uthungrade kreatur underbållas på detta sätt, hvarken till allmän eller enskild verklig båtnad; och så väl den mindre som den större jordegaren tillfogas sålunda en otrolig skada, hvilken numera lägger ett bland de svåraste bindren i vägen för en stigende kultur af åkerjord och ongar emedan hvarje lofsande skörd är utsatt för främmande kreaturs åverkan, hvilken nu aldrig kan sorekomaas, enär hägnadens tillfälliga olag ursäktar den. Hvarest god jord finnes på något afstånd ifrån gård, tjenlig till att bära foderväxter eller bästa skog, möter oss dagligen den älagan att detta kunde blifva förvandladt till den bästa bärande jord eller till skog, men ingen förmår att stänga efter lag. Nu finnas allt för många intresserade att hägnader må vara bristfälliga. Alldeles motsatsen skulle inträffa, så snart hvar och en vore angelägen att bans kreatur förblefvo inom bans egor, genom ansvaret att vårda dem. Antagandet af lagbestämmelser, att ,hvar och en ansvare för sina kreatur, och gälde den skada de kunna göra å andras ågor,, såsom grund för ägofriden, bereder på en gång större säkerhet att hagnader uppfylla sit ändamål, der stängsel befinnes mindre kostsam, — under det den tillika erbjuder möjligheten att undvara hägnader på stenfria slätter, der skog är aflägsen och dyr; — ja, till och med att stänga blott pertiellt efter skeende öfverenskommelser. Såsom fullkomligen väl förenlig, äfven med stängsel-skyldighet, inrymmer den således ett latt tillfälle att tillfredsställa onskningarne inom olika lokaler, hvilka måste vara alldeles motsatta, allt efter som tillgång till stängselmaterial, eller brist derpå är rådende. Slutligen gör förf:n några hastiga antydningar rörande den jordbruket onaturligt pålagda väghållningen, hvartill bordt läggas: skjutshällning, postföring, m. m., hvarefter han slutar med följande ord: Här har endast det väsentligaste för jordbrukets och näringars framsteg kunnat antydas. En allmännare deråt rigtad uppmärksamhet kan icke förfela, att i en framtid blisva verksam, om den ledes af sann känsla för allmänt väl, beredd att äfven uppoffra enskilta intressen, eller s. k. privilegier, hvilka vid en fullständig granskning icke skola besinnas tillskynda sina innehafvare de fördelar de deraf lofva sig, då de icke äro förenliga med allmän förkofran och derigenom indirekt mera skada än direkt gagna dem, för hvilkas skull de blifvit insörda. Att vår uppsats rörande svenska jordbrukets närvarande ställning och medlen för dess upphjelpande hufvudsakligen blifvit en anmälan af Hr E. Nonnens anförda, nyss utkomna brochyr, torde vara tillräckligt motiveradt sedan man lärt känna denna brochyrs innehåll. Mycket är naturligtvis att i saken tillägga. För närvarande hafva vi endast velat gifva en ny styrka åt den måhända öfverflödiga, men dock valmenta erinran, att Sveriges jordbrukare måtte på ett förutseende, för framtiden fruktbringande sätt begagna de sällspordt lyckliga konjunkturer, som det innevarande året synes med all visshet komma att erbjnda.) Sverige skall då icke längre förblifva ett sattigt, utan blifva ett ganska rikt land, hvartill vi hafva alla erforderliga naturliga tillgångar. Och huru mycket skulle ej för befordrandet af detta mål goda lansoch provins-styrelser kunna verkal ) Detta yttrande bör dock icke så förstås, som vore meningen att de närvarande höga spanmålspriserna skulle kuona hela året fortfara vid samma höjd, hvilket ej är tänkbart, men priserna kunna falla ganska betydligt och än dock vara mycket fördelaktiga. iiii SNETT