der tiden var älven general dAufemarre på marsch; ryckande genom förlängningen af Karabelnajahålvägen framkom han, ehuru med ansenliga förluster, framför högra sidan af Malakowfästet. Generalen intränger på den väg, som förenar detta verk med hålvagen och blir efter en hårdnackad strid herre öfver området, men redutten, för hvars eld han var utsatt, stormades fruktlöst. 19:de regementets örn var under tjugu minuter planterad på bröstvärnet, och hvarje soldat skyndade i sin ordning att låta döda sig, för att beskydda den. Plötsligt öppnade stora sågverkbastionen en kanonad i ryggen på divisionen, och generalerna måste gifva trupperna befallning att draga sig tillbaka, hvilket skedde i god ordning i fiendens åsyn. Divisionen samlade sig hundra steg längre bort i en f. d. rysk paralell. Den skulle kunnat fortsätta angreppet och måhända bemäktigat sig det ryska verket, oaktadt bristen på faschiner att fylla grafvar af 18 fots djup, men då borde den omedelbart haft understöd, och framför allt skulle engelska artilleriet verkat enligt öfverenskommelse, d. v. 8. liktidigt, och engelska infanteriet ryckt mot stora sågverkbastionen, i samma ögonblick som general dAutemarres kolonn marcherade mot Malakowtornet. Men istället utryckte Engelsmännen en half timma för sent. De sramträngde till grafven, men kunde ej öfverstiga den, förlorade två generaler och ett stort antal officerare genom fiendens kartescher och återvände till sina paraleller, hvarifrån de sedan ej företagit något vidare. — Emellertid höll sig under en sörfärlig eld general dAutemarre och hans manskap tappert bakom det obetydliga skydd, terrängen erbjudit dem. Hans soldater, som kände honom sedan gammalt och hade förtroende till hans mod och kallblodighet, verkställde utan tvekan alla hans befallningar, men deras förlust blef förfärlig. De käcka trupperna veko ej ett steg, innan order ankommit, att de skulle draga sig tillbaka till de franska linierna; de hade då under tre timmars tid stått för kartercher, bomber och handgevärseld. — Företaget har nu strandat — vi hafva ej lyckats eröfra de ryska försvarsverken. Bristen på enhet och måhända äfven andra orsaker, samt Ryssarnes fruktansvårda eld, som de kunde koncentrera mot den ena efter den andra af våra kolonner, vållade, att anfallet misslyckades. General Pelissier gjorde rätt, då han ej gaf tecken att förnya stormningen. De tre bataljoner, som utan understöd måste uppbära hela tyngden afslagtningen, fingo engrym belöning: general Mayran har erhållit tre sår, af hvilka ett dödligt, general Brunet stupat och de Villiers blifvit sårad. Nästan alla öfverstarne, ett stort antal högre och ännu flera subalternossicerare äro sallne eller sårade. Vissa bataljoner hafva, så att säga, försvunnit. Totalförlusten är omkring 5000 man döde och sårade, af hvilka 2000 komma på divisionen dAutemarre och inemot 1500 på hvardera af de båda andra. Reservtrupperna, som ej anhtades, hafva lidit alldeles ingen förlust. — — Sedan öfverbefälhafvaren gifvit sina sista befallningar, återlemnade han om aftonen det personliga befälet åt general Regnault de SaintJean dAngely. — I går led artilleriet en kännbar förlust i öfverstelöjtnant Laboussiniere, som förvärfvade så mycken ära vid Alma och Inkerman. Han träffades af en biskaj i bröstet och dog ögonblickligt. Laboussinidre var artillerichef på högra anfallslinien, d. v. s. han hade att öfvervaka och leda alla de arbeten, artilleriet verkställde på denna sida. Hans milda och dock kraftfulla sätt, jemte den kallblodighet, som aldrig öfvergaf honom, den munterhet, med hvilken han öfvervann alla svårigheter, bidrogo, i förening med en skarp blick och stor beslutsamhet, att ingifva kärlek och förtroende. Han visste göra sig värderad af alla, och hans död har försänkt hela armeen i sorg. — General Brunet dog en ärofull död bland sina soldater, dem han eldade med sitt exempel; det var en kraftfull karakter, en kanske något rå, men sällsynt energisk natur, hvars fröjd var att kasta sig midt i faran och se döden i ögonen. General Mayran lefver, såsom jag tror, ännu, men läkarne förtvifla om hans vederfående. Hans höga vext, vackra vördnadsbjudande gestalt, och ridderliga hållning i faran sangslade soldaterna vid hans person. Om han dör, förlorar hären ett ädelt hjerta och en tapper soldat. Det var Mayran, som efterträdde prins Napoleon i befälet öfver 3:dje divisionen. — Amiral Bruat har meddelat sin regering en rapport om tillståndet i Anapa. De allierade hafva låtit besätta staden med turkiska och tunesiska trupper under Sefer Bey. Tscherkasserna hafva erkänt dennes myndighet, hvarvid de ej gjorde någon svårighet, emedan Sefer Bey sjelf är Tscherkass och före 1829 var en af bergboarnes mest fruktade höfdingar, PP ooo Pe 112 RA 2 — I