Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1855, sida 1

te utåt gatan. Portvaktaren sade henne, all hela familjen mycket tidigt morgonen derpå skulle resa till Lariccia och att alla derför gått till sängs. Hon ämnade just gå hem, men hade blott gålt ett par steg, då hon i mörkret upptäckte den vackre Lello, som ilade å stad liksom hade han haft vingar. Han skyndade in i palatset och kom ej tillbaka. — Godt! tänkte markisinnan, sedan hon väntat några minuter; det är således Guds vilja! Lello fann familjen nere i trädgården under citronträden kring ett antikt bord, på hvilket glece serverades. Himlen var molnfsri, och månan spred sitt kyska ljus öfver de breda allerna. Den varma sommarvinden prasslade sakta i löfven. Hvarje ljud utanför hade tystnat, och endast den lilla klockan från ett när beläget kloster afbröt vid hvarje timslag den djupa tystnad. som hvilar öfver de romerska nätterna. Allt tjenstefolket, med undantag af Menico. sof på en terass; soglarne, hvilka aftonvinden lullat i sömn, slumrade på grenarne; tillochmed basrelieserna, som voro infattade i slottets fagad, statyerna i peristylen och Hermesstoderna i trädgården syntes tillsluta sina ögon. Lello blef stående på trappan, som ledde ned till trädgården och sjöng med ren och klar röst en vers ur en romans, som Pippo skrifvit för honom.