Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1855, sida 3

Styckegods. fätt att fördrifta besvärllea Kaäurtrisårer. En borgare i Lyon har nyligen med den största framgång påhittat och utfört en krigslist för att betrygga lugn och frid inom sitt äktenskapliga hem, hvilken torde förtjena alla akta måns synnerliga uppmärksamhet. — Hr X. . ., sidenkramhandlare och ganska val känd uti Kapusiner-qvarteret, gifte sig för vägra månader sedan. Hans hustru var både ung och vacker och hade före sitt aktenskap sett sig sjasad och eftersökt af många bönfallande, hvilka nästan alla börde till hr X.. s bekantskaper, ehuru depne slutligen blef den lycklige sagervinnaren framför sina måaga medtäslare. Men bvad hävde väl, då hr X... en gång biftvit gift, tror ni? Jo, helt oförmodadt såg han sin hustrus gamla tillbedjare satta en den innerligaste tillgifvenhet för hans person och flitigt besöka hans våning. Så mycken hängifvenhet föreföll den äkta mannen misstänkt, och han föll helt naturligt på den tanken, att hans hustrus sköna ögon hade största andelen uti dessa hastigt pånyttföddå vänskapsbetygelser. Hr X... ville emellertid göra ett hastigt slut på denna förtrolighet, och till den ändan begagnade ban följande sinnrika medel: Han tog hvar och en af sina nya vänner afsides och förklarade honom med bedröfvad min, att hans affärer hade råkat i någon oordning, så att han efter allt utseende snart skulle se sig nödsakad att vädja till deras tillgifvenhet. Medlet lyckades. Sju s. k. vänner erhöllo detta förtroende, och af dessa sju rymde alla, med undantag af en enda, fältet och syntes a!drig mera till i huset. Som br . med rätta tog för afgjordt, att detta trogna bjerta äfven vore för hans lugn det farligaste, så fattade ban det kloka beslutet att upplysa denne ende om, huru förbållandet verkligen var, hvarjemte hon på det vänskepligaste bad honom att följa de öfrigas exempel och draga sig tillbaka från skådebanan. Esier denna stund hvilar hr X . . . i all skons lugn på sina lagrar, lycklig att hafva påhittot den sanna proberstenen för vänskapen. Är ankan fågel ellier fisk? — tyckes vara en fråza, som, att döma efter en fransysk tidning, ännu icke lär vara afgjord. I en kommun i departementet Maine et Loire hände sig nemligen helt mnyligen, att en fiskare, väl fördold af strandens buskar, tyst och stilla holl sitt metspö öfver vattnet, då han får se en and komma simmandes emot honom En egen tanke sattar honom härvid; han upplyfter omärkligt s ti spö, till dess betet synes straxt under vattenytan. Anden nappar på kroken och sväljer rofvet. Men knappt bar det olyckliga djuret döden inom sig, förrän ett skott smäller i grannskapet. Anden, som redan lyft sina vingar till flygt, faller tillbaka i vattnet och drages af fiskaren i land, Nu kommer jägaren och frågar förvånad, hvart nans rof tagit vägen. Det var redan mitt, svarar fiskaren, och en träta uppstår. Skogvaktaren, vägledd af bösskottet, aulände äfven och utnämndes af de tvistande till domare i saken. Desne nye Georges Dandin förklarar den så i sin vishet, att ankan är fiskad och tillfaller fiskaren. Men som den äfven är skjuten och jägaren icke hade någon rättighet dertill, pliktfälldes denne för skottet. Han klagar naturligtvis. Saken förekommer