stadt; under vägen uppfiskades 47 helvetesmaschiner. I Sveaborg hafva genom beskjutning några magasiner uppbränts. Å dAaAAAii.... ,Friskytten meddelar följande petitioner. hvilka utan tvifvel böra röna allt deltagande å våra omtänksamma och ,allvarliga statsmänssida: Bruksegares petition mot tackjerusutförsel. Som bekant är, beslöto Rikets Ständer vid sistförflutne riksdag att förbudet mot utförsel af tackjern skulle utgå ur tulltaxan och export deraf få ske mot en tull af I rdr banko per skpd. En stor del Bruksegare hafva ansett detta Rikets Ständers beslut högst förderfligt för dem sjelfva och för hela landet. De hafva också hos Kongl: Maj:t anhållit, i flera petitioner, att Kongl. Maj:t måtte vägra sanktion å Rikets Ständers beslut. De sednaste af dessa petitioner äro af följande lydelse: S. A. K. Till E. K. Maj:t våga vi i djupaste underdånighet frambära vårt lifliga bekymmer öfver Rikets Ständers vid nästlidne riksdag fattade beslut om fri tackjernsutförsel mot tull af 1 rdr bko pr skpd. Detta beslut är en fortsätti ning af det förstörelseverk, som den lagstiftande makten ända sedan detta århundrades början I bedrilvit mot svenska brukshandteringen, och I som börjades 1803 med lättnaders medgisvande för nya stångjernsoch ämneshärdars anläggande, som fortsattes genom medgisvandet 1835 åt tackjerusblåsarne af en onaturlig rätt att sälja sitt tackjern åt hvem de ville, och som slutligen kröntes med kolhandelns srigisvande, så att äfven kolarne numera så till en viss grad sjelfva bestamma sitt pris, och någotnära sjelfva välja afsältningsort. Frukten af denna lagstiltningens förderfliga verksamhet är att svenska stångjernssmidet på 50 år icke ökats mera än från 350,000 till! en och en half million skeppund, eller med ungesar trehundratjugusem procent; då deremot under de föregående sex seklerna, i skydd af starka prohibitioner, jerntillverkningen hade uppgått från intet till sorbemalta 350,000 skpd, hvilket innefattar ett stigande i produktionen af trehundrafemtiotusen procent. ,Utan att vilja inför E. Måej:t svärta tackjernsblåsarne, kunna vi dock för sakens skull icke underlåta att underdånigst fästa E. K. Maj:ts höga nppmärksamhet derå, alt tackjernsblasarnes aslande att få förbudet mot tackjernsutförsel upphafdt, för att sedan genom varans utskeppande till fremmande länder kunna förskaffa sig ökad, obehörig vinst, innefattar den svartaste otacksamhet mot oss bruksidkare, hvilka under sekler, eller så länge tackjernsblåsning drifvits och tackjernsutförsel varit sorbjuden, uppehållit bergsmännen, de der utan oss icke skulle haft den ringaste nytta af sitt tackjern, utan sett sina lager gagnlöst växa år från år. .Borttagande af förbudet mot tackjerns utförsel skulle ovilkorligen hafva till följd, antingen att vi bruksegare finge framdeles betala den för vår existens oundgängliga råvaran med I å 2 rdr bko högre pris per skpd, under det vi icke skulle kunna utan införande af nya och besvärligare smidesmethoder bereda oss sjelfva besparing i tillverkningskostnaden eller förbättring i försäljningspriset, — eller ock en så betydligt ökad tackjernsproduktion att visserligen priset icke stege, kanske snarare nedginge, men att våra skogar och vår limsten skulle bli helt och hållet medtagna, så att inom ett femtiotal af år den svenska jorden stode utan skydd af skog mot vind och väder, och den svenske bonden icke hade en sticka att tända eld med, än mindre en stock att bygga hus af eller en tradbit att forma till en vagnsaxel eller ett spadskaft. Marken utan värn skulle då snart blifva öfvergifven af invånaren utan tak öfver hufvudet, och svenska nationen antingen utdö eller vandra åstad att söka ett land, der menniskor icke finnas som af begär efter snöd vinning fordra upphäfvande af förbudet mot tackjerns utförsel. ö S. A. K. I ändamål att befrämja de dåvarande bruksidkarnes välstånd och förkofran belade E. K. Maj:ts store företrädare högstsalig konung Gustaf III, genom 1784 års förordning, med ett tusen riksdalers vite den, eho det vara måtte, som sördristade sig att med underdåniga ansökningar om tillokningar i stångjernssmidet till Kongl. Maj:t inkomma. Förordningen var I