lan burens gåller. Oecn således borttvinar ett adelt företag, som enligt vårt omdöme till alla delar kunde verkställas, om vi blott vore försedda med dertill lämpliga medel, ett företag, som mer än hvarje annat skulle påskynda freden och sätta en oöfverstiglig gräns för Rysslands äregiriga anspråk -— det borttvinar, emedan vår regering, oaktadt de medel som stå till hennes förfogande, försummat att förse sig med ett tillräckligt antal kanonbåtar, som kunna närma sig inom skotthåll till de batterier och den flotta, man vill förstöra. Vi betvifla ej, att amiralitetet, sedan närvarande ypperliga tillfalle väl gått förloradt, skall allvarligt och slitigt börja bygga kanonbåtar, bomboch mörsarefartyg och alla slags småfartyg; men sålänge kriget fortfar, skola vi med visshet blott sysselsätta oss med byggande af sådane skepp som Marlborcugh och Victoria, samt se till, att hvarje nytt sådant blir längre, bredare, djupare och tyngre än dess föregångare, tilldess slutligen träd och jern neka att gå längre och vi åstadkommit ett skepp, som ingen hamn i de förenade konungarikena, med undantag af Plymonth och Cove, skall kunna rymma. Men vore det icke bältre, om ri blott för nyhetens behag lemnade denna damma och tanklösa rutin, och i stället för att bygga hvarje skepp med uteslutande hänseende till det, som byggdes näst förut, för en enda gång toge i betraktande, om vi ej med skäl borde låta vår åsigt af det snblima i skeppsbyggeriet vika för de praktiska och trängande behof, som gjort sig kännbara i fåderneslandets tjenst? Det är rätt bra, att ett skepp är 15 fot längre än Duke of Marlborough, men vore det ej ännu bättre, om vi kunde få ett, som är 15 tum mindre djupt än Kronstadts grunda farvatten? Det är sannerligen sorgligt att tanka, huru mycket vi kunnat uträtta, huru många olyckor kunnat förekommas och fördelar vunnits, om styrelsen blott lyssnat till den första framställning, amiral Napier gjorde om nödvändigheten att anskaffa en stor slottilj kanonbåtar. Hade vi under hösten 1853 följt denna vink, kunde vi i början af sommaren 1854 hafva gjort oss till herrar i Azowska sjön, afskurit all förstärkning och tillförsel för garnisonen i Sebastopol från östra sidan af näset vid Perekop och sannolikt äfven hotat förbindelsen öfver sjelfva näset. Fälttåget i Asien mellan Turkarne och Ryssarne skulle sannolikt hafva fått en annan utgång; någonting kunde gjorts för betryggandet af seglatsen på Donau, och i Östersjön torde Riga, Reval, Sveaborg, ja måhända sjelfva Kronstadt, fallit i våra händer. Felet begicks, men hvem kunde hafva anat, att det ej skulle blifva rättadt i år, det andra krigsåret, och att vi nu skulle klaga öfver samma brist på framgång, sörorsakad af samma försummelse? j Vi äro illa styrda (misgoverned), eller vi lida af en dålig styrelse, äro de ord, som i närvarande stund genomlöpa hela England, upprepade af tusende röster och genljudande i de mest aslagsna bygder. Och dessa ord hafva nu en ganska innehållsdiger betydelse. Det är ej ett misstroendevotum mot den råi dande ministeren man dermed vill uttrycka — I ty ännu har ej den Palmerstonska regeringen förlorat landets förtroende — det är icke nål got egentligt klander mot de högt uppsatte personerna man vill uttala — det är något mer än så: det ligger häri en klagan blandad med sorg och harm öfver det föråldrade, på falska grunder hvilande förvaltningssystemet, med särskilt afseende på befordringssystemet inom såväl den militära, som kyrkliga och cii vila administrationen, och en fordran, som i blifver alltmer allvarlig, att dessa missförhällanden skola underkastas genomgripande reformer. i Huru långt denna rörelse skall komma att gå är ännu svårt att säga. Sannolikt är dock att den engelska aristokratien, hvilken opposiI tionen i sjelfva verket rörer, ehuru man visat sig mycket angelägen att bedyra, att man visst ej vill anfalla aristokratien, ger vika i tid och sjelf tager initiativet till åtminstone några reformer. Gladstones tal i underhuset, till svar på Layards genomsörda kritik af det nårvarande systemet, gifver anledning förmoda nigot sådant, enär han upplyste, att sjelfva den högaristokratiska Aberdeenska ministeren hade dylika förslag i görningen, ehuru de alldrig i blefvo så färdiga att de kunna sörelaggas parlamentet. Det sanns dessutom ingen enda talare, som sörsvarade de ölverklagade missbruken, hvilka ock äro af den beskassenhet, att de icke kunna sorsvaras, utan alla voro eniga deri att resormer voro högt af nöden — blott de kunde genomdrisvas. Lyckligt emellertid det land, der dylika reformer kunna utan stora strider utföras, blott den allmänna meningen hinner blifva rätt öfvertygad om deras rigtighet. I det ögonblick detta skett förmår svårligen någonting motver