ralskan till sin förvåning att hosvet ej stod sardigt att emottaga henne på postgården. Hon anhöll hos kejsaren om en audiens; den blef henne beviljad, och hon skyndade i sporrstreck till vinterpalatset, för att i den faderlige Alexanders hjerta utgjuta sin sorg, sin förargelse, sitt hat och sin tillit. Kejsaren emottog henne då hennes tur kom, gjorde henne en liten artig kompliment samt lofvade att tillförsäkra henne och hennes dotter en hederlig existens. Då hon lemnade audiensrummet, skyndade hon ögonblickligen bort till en fem eller sex personer, nvilka hon kände, och berättade att kejsaren emottagit henne som en fader, att han gråtit då han talade om sin trogne Fratief, och att hans sista ord till henne varit: Hadanefter, min fru, utgör ni en del af min familj; jag adopterar er kära lilla Nadina och jag åtager mig att sörja för hennes och er lycka. Mitt palats och mitt hjerta skola alltid stå er öppna: klappa endast på och det skall öppnas för er! — Åtta dagar derpå erhöll hon tvenne pensioner på 6000 francs, den ena för egen del, den andra för sin dotter. Detta är den summa som enligt lagen beviljas enkor och barn efter kejsarens generaladjutanter. (Forts.)