så hafva vi trott att krimes yttrande äfven hos oss förtjenade uppmärksamhet. Det faller af sig sjell. att hvad här säges om England, gäller med mångdubbel kraft om Sverge, då vi ej halva några kolonier, icke heller äga samma tillgångar, samt då våra krafter alltid måste vara ordnade öfvervägande till försvar och ej till anfall. Times yttrande är följande: Hvaraf kommer det, att vår flotta, som förlidet år ej uträttade någonting i Svarta hafvet, deremot i år vunnit en kedja af snabba och Iysande fördelar öfver fienden, tillfogat honom en omätlig både moralisk och materiel förlust och utbredt förödelse med en hastighet, som för vår förvirrade och öfverraskade fiende måste nära nog företett sig såsom en förmåga af allestädesnärvaro? IIäral kommer det å andra sidan, att vår Östersjöeskader, som gjorde ingenting att tala om i fjol, efter all sannolikhet skall vid sommarens slut hafva skördat ännu mindre ära och fördelar, än dem, som krönte dess företag förlidet år, och det ehuru den har skickliga anförare och en utmärkt bemanning? Svaret på dessa frågor är lätt att finna. Vilkoren för framgång i operationerna äro desamma i båda hafven, men medan vår amiral i Azowska sjön har dessa vilkor uppfyllda, är motsatsen förhållandet med vår amiral i Finska viken. Vi hafva rensat Azowska sjön och på få dagar rönt så mycken framgång på så många olika punkter blott emedan vi voro försedda med en efter förhållandena lämpad slottilj af kanonbåtar och lätta ångare, sem kunde komma fram i dessa grunda farvatten och närma sig fiendtliga försvarsverk, hvilka för våra rangskepp, blockskepp och ångfregatter voro oangripliga. Då nu detta är ett kändt factum, hvilket för oss var tydligt långt före krigets början och som erfarenheten med hvarje dag allt kraftigare inpräglat hos oss — hvarför hafva vi ej då arbetat på att afhjelpa detta tryckande behof och gifva vår sjömokt, som fienden ej vill möta i öppna sjön, tillfälle att intränga i de farleder, der han ensamt står att finna? Vårt lands för sjöförsvaret bestämda tillgångar voro tillräckliga för att man vid början af våren hade kunnat anskaffa ett så stort antal kanonbätar, som möjligen kunde behöfvas, och det var verkligen intet skäl för handen, att dessa tillgångar skulle blifva använda till andra ändamål. Rysska flottans sjelfoffring i Sebastopol, samt den försigtiga och utan tvifvel skarpsinniga politik, som qvarhällit dess norra eskader i säkerhet bakom Kronstadts granitbatterier, tyckes bevisa, det vi ej hafva skäl att från fiendens sida frukta någon skada för våra större skepp, destomer som han är så omtänksam för vår säkerhet, att han genom sänkta fartyg, klippstycken och pålverk bevarar oss från att komma i ett alltför farligt grannskap af hans batterier. Våra hamnar äro dessutom fulla af tredäckare, färdiga att intaga deras plats, som möjligen kunde blifva allvarsamt medfarne af fienden. Medan nu ställningen är sådan, förnimma vi att man just hunnit få färdig och skall låta löpa af stapeln en väldig Leviatan med namnet Marlborough, som efter hvad man med sannolikhet kan vänta, skall göra goda tjenster i den sjödrabbning, som härnäst kommer att levereras midt i Atlantiska eller Stilla Oceanen. Marlborough är ämnad att föra 130 kanoner och blir tillrackligt djupgående för att vara alldeles onyttig under hela det nu pågående kriget. Men det finnes inga gränser för de dater, en skarpsinnad nation kan utföra, när den blott fått en id i sinnet och föresatt sig att genomdrifva den, utan att bry sig om den orimlighet, dess handlingssätt innebär. Marlborough är endast en dvärg, jemförd med Victoria, det skepp, som härnäst skall byggas, och som visserligen blott får en kanon mera än företrädaren men blir 15 fot längre, emedan man vill hafva en — — ralskan till sin förvåning att hosvet ej stod sär