Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1855, sida 2

nom öfverallt utskrikas såsom den laättsinnigaste menniska i verlden, men jag kan omöjligt förklara mig hur en sådan lättsinnighet låter förena sig med den aktning han alltid visar mot mig. Han har aldrig tagit sig några af de friheter, som unga män ofta tillåta sig på en bal; han har aldrig tryckt min hand då vi valsade, och när våra ögon någon gång möttes, var han alltid den förste att vända bort sina. Understundom var jag tillochmed ond på honom derför att han för andra låtsade som om han hyste en obeskriflig kärlek för mig, under det han aldrig sjelf gaf mig det ringaste bevis derpå. Då jag sedan åter tänkte på den aktning han visade mig, kände jag mig rörd deraf, och kanhända är det just detta som tillvunnit honom mitt hjerta. — Hvarför har du aldrig omnämnt för mig att du älskar honom? — Jag har icke vetat det sjelf; ty då han aldrig lat mig ana att han älskade mig, har jag aldrig vågat tillstå för mig sjelf att jag hyste någon känsla för honom. Det syntes mig dåraktigt att älska honom utan att veta om denna kärlek besvarades. Just då blef du sjuk, och jag höll mig i tre hela veckor hemma hos dig. Tre veckor utan att se honom. Den saknad jag nu kände lät mig för forsta gången se klart i mitt eget hjerta. Under