— —— — — hennes lilla rum, lat henne sätta sig på den enda kanaps som fanns der, kastade sig sjelf bredvid henne, omfamnade henne med moderlig ömhet och sade: — Berätta mig allt! ÅÄlskar han dig? — Ja, jag tror det. — Sedan huru länge? — Jag vet det ej. Jag tror sedan början af denna vinter. — Har han sagt dig det? — Nej, aldrig. Det enda bevisa på kärlek, som han under ett halft års tid gifvit mig, är att han alltid heldre dansat med mig än med alla andra. Nadina har ansträngt sig tillräckligt för att få dansa kotiljong med honom, men det har aldrig lyckats; i början trodde jag att han heldst dansade med mig för det jag bäst förstod mig på de nya turerna, som vi uppsunnit, men de andre hade battre ögon än Jag: de hade redan för längesedan märkt hur angelägen han var att få dansa med mig, hur ifrigt han sökte mig i hvarje sällskap, hur glad han blef då han såg mig, och hur han kände sig bedragen då jag ej var der. Han har dessutom äfven talat om mig. — Med hvem? — Med sina vänner. Han har aldrig vågat säga mig sjelf att hon älskar mig; men han har varit oförsigtig nog att låta marka det