med kappan. Men hvad sattas er, sröken? det har bestamdt handt er något. — Tror du det, min gode Menico? — Jag är säker derpå, fröken. Det finnes tvenne ting i verlden, som jag känner till punkt och pricka, nemligen himlen och ert ansigte. Jag kan genast se då ett oväder sammandrager sig på dem båda. — Det sammandrager sig således ett oväder på mitt ansigte? — Nej, men jag tycker att ni på en gång är glad och bedröfvad. Är det icke så, fröken? — Det är nog möjligt; men hvarför sill du att jag skall upptäcka för dig mina hemligbeter, min stackars Domenico? Du kan ju hvarken göra från eller till. — Om förlåtelse, fröken; jag kan ändå all. tid göra något. Jag kan i alla fall ta reda på en hvar som vill göra er förtret. Men låt mig hjelpa er af med kappan, ty nu äro vi hemma. Grefven och grefvinnan skyndade efter sina barn. Toto aflägsnade sig blygsamt utan att låtsa sig hafva hört hvad man glunkat om på soiren. Gresven kysste sin dotter och sin hustru samt gick in i sitt rum. Menico lade sig i stallet, der en ridknekt delade sin säng med honom, Grefvinnan följde Tolla in i