för fem eller sex lättsinniga menniskor, som alltid äro i hälarne på honom. De hafva åter sagt det åt andra och de plåga mig nu allesamman med denna historia samt påstå att jag delar hans kärlek, ja jag kan aldrig dansa med någon af dem utan att de säga till mig: Lello älskar er. — Och hvad svarar du? frågade grefvinnan Feraldi, i det hon slöt sin dotter i sina armar. — Jag? första gången då Pippo Trasimeni sade mig att Lello var kär i mig och jag i honom, svarade jag honom häftigt: har ni så föga aktning för mig att ni kan tro, det jag för tidssördriss skull roar mig med att vara kär? — Det menar jag ej, svarade han. — Ni säger det åtminstone. Signore Coromilas karakter är tillräckligt känd; man vet om honom, att han alltsedan sin farfars död sökt umgänge med allehanda tygellösa unga män istället för att sluta sig till de förståndige. Man säger om bonom öfverallt, att ingenting finnes som är honom heligt, att hela hans bemödande går ut på att bedraga vårt kön, och att en förbindelse med honom aldrig kunde leda till något godt. — Och hvad svarade Philip? — Icke ett ord. — Gaf han dig rätt?