Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1855, sida 2

land och framställer deras yttringar i karakterer, tydligen hemtade ur lifvet och i gripande skildringar. Den roman, som här ofvan är anmäld, synes vara långt skiljd ifrån de båda föregående, alldenstund dess scener äro sörlagda i Egypten och Italien ända till det 5:te seklet tillbaka. Men snart märker man dock, att de historiska skildringarne hafva en högre uppgift, som sammantraslar med de nyssnamnda romanernas, nemligen den religiösa srägan. Och svårligen kunde tid och rum vara bättre valda, för att framställa denna fråga utur sitt djup, än hvad förf:n här gjort. Kristendomens seger var nu gisven, sedan Julianus förgafves spjernat emot udden, med detsamma sramtradde ock dess mörka sidor i en vidskepelse, som sammanhängde med tidens sörestallningssätt, och ett prestvalde, som tillhörde både den judiska och hedniska traditionen. Kristendomen, sådan den gestaltade sig sedan den blifvit statsreligion, sedan den lemnat sina gömda dalar och martyrernas fångelsehålor, lör att sätta Petri stol på kapitolium, var, såsom förr blifvit anmärkt, en döpt hedendom, ända till den grad att i många fall endast namnen förändrades, under det saken blef densamma. De gamla bilderna af Jupiter och Olympens öfriga gudar omdöptes med helgonnamn af St. Petrus, Paulus, m. sl. T:mplen ägnades åt andra gudar och ceremonierna upprattades efter dels judaistiska dels hedniska mönster. Hvad man gemenligen sörestaller sig. att kristendomen med ens gjorde en så genomgripande valsning i den gamla sakernas ordning, är således icke fullkomligt rigtigt, ty förestaliningssatten och sederna voro i många asseenden ännu de förra. Man behölver ej, för att fatta detta, känna mer än att förkunnarne af kärlekens och försonlighetens lära i sina kyrkor predikade hämnd och invigde hämnare öfver oförrätter. — Det var endast hos ett fåtal, som de nya sanningarne bevarades i sin renhet, och genom hvilkas obemärkta men välsignelserika bemödanden dessa sanningar sedermera efter sekler skulle göra sig alltmera gällande. Till denna tidpunkt, då kristendomen tagit det verldsliga herraväldet, men utan att ännu ha hunnit qväsva alla lemningarne af den grekiska visheten, som sedermera, äfven då den på sätt och vis uppgick i kristendomen, görande densamma till löremål för sin öfvade spetsfundighet och dialektik, har försatt. af ,Hypatia tilbakafört sina läsare. Hufvudscenen, sävidt de ännu utkomna häftena utvecklat handlingen, är förlagd till Alexandria, en väl vald plats, för att lära känna tidens hela sedeförderf. Blott uppraknandet af hufvudkaraktererna skall kunna gifva en föreställning om arbetets syfte. Dessa karakterer äro: Hypatia, en svärmisk bekännuerska af den gamla grekiska silososien och kulturen, med hänförande gåfvor, att på sina föreläsningar göra sina satser lefvande. lennes moibild Filammon, uppfostrad af fromma munkar i Libyens öknar, lifvad af begär att hemta martyrens krona för kristendomens försvar. Den arme, han kände ej på huru lösa grunder hans tro hvilale, hvilka själsqval han hade att genomgå, innan han genom tviflet kunde återgå till barnatron! — Rafael Ahen Ezra, en rik jude, forderfvad af slard och veklighet, med stora själsgåfvor, men föraktande både sin egen och de kristnes tro och Hypatias filosofi, till dess en ren kärlek gaf hans själ en annan rigtning. Kring dessa hufvudkarakterer samla sig de olika bilderna af en samling Göter, som voro stadda på sard att uppleta Asgård, den både i verdslig och andlig vishet utmärkte kyrkofadren Augustinus, den veklige, svage och sjellviske prefekten Orestes, m. fl. Med ett ord, det finnes knappt någon yttring af de många skiftande seder och föreställningssätt, hvilka tillhörde denna tid, som icke hår är åskådliggjord i en personlighet. Att lösa en sådan uppgilt är sannerligen ingen latt sak, och fordrar stora historiska studier. Så vidt vi förstå, har författ. i detta hänseende aflagt ett lysande prof, hvarföre ock denna hans roman är lika lärorik i historiskt afseende, som i rent spekulativt, hvartill kommer att handlingen fortgår lika osökt som omvexlande och underhållande. Måhända återkomma vi, efter arbetets slut, till en utförligare redogörelse. I alla afseenden tro vi oss göra mången låsare en tjenst med alt fästa hans uppmärksamhet på den ifrågavarande romanen. AA — UITÅIUACS Nyheter. 41