Den 23 Juni. Då en stor nations ombud sammanträda, för att uttala sig uti en lifsfråga, som rörer ej blott det folk, de representera, utan ännu närmare flera andra, är det naturligt, att man med uppmärksamhet sojer en sådan företeelse. Engelska parlamentet har nyligen behandlat krigsfrågan, och om det sätt, hvarpå detta skett, ej erbjudit en anblick af så högt och sangslande intresse, man bordt vänta, är orsaken ej svår att finna. Debatten började med en motion i ett partis anda, hvilket man mer eller mindre rättvist förebrår att hellre se en nationalitet tillintetgjord, an en sabriksveras penningvärde sjunka på verldsmarknaden: den uttanjde sig vidare till ett så digert omfång, att man med svårighet kunde tå en sammandragen och på samma gång klar bild af densamma, och slutligen syntes det hela urarta till en af dessa partimanövrer, med hvilka Whigs och Torys soka öfverslygla hvarandra, och i hvilka man såsangt söker spåra en strid mellan politiska grundsatser; de båda partierna upptaga såsom sina egna än den ena, än den andra o pinionen och använda dem såsom vapen mot hvarandra. Emellertid har en karakteristik af det parlamentariska upptradet sitt intresse, och ur tidningen Times meddela vi derför våra låsare en sådan: De tre sistförflutna veckornas parlamentariska historia med afseende på förhandlingarne om krigsfrågan är så egen i sitt slag och så föga uppfattad af allmänheten, att vi måhända skola göra dagens hasder en vigtig tjenst genom att erbjuda våra läsare en skildring af händelser, som fått en så besynnerlig och för den oinvigde så oförklarlig utgång. Fredskonferenserna i Wien hade i sjelfva verket nått sitt slut under de sista dagarne af April, medan de till namnet varade ännu en månad längre. Denna tilldragelse skulle ej varit så anmärkningsvärd, om ej underhandlingarne blisvit sörda på fastställda grunder, ölverens komna mellan de makter, som deltogo i de samma. Ingenting är mer naturligt, än att de, som föra krig, sammanträda, och, när de ej kunna bli ense om en allmän grundval, åter skiljas utan att komma till ett resultat. Men när konferensen, såsom förhållandet Wien, sammanträder med underhandlingarnes : 1. Å , grunder redan ömsesidigt uppgjorda och dersör ej har annat att utratta, än att praktiskt utföra erkända principer, då måste misslyckandet af en sådan underhandling falla någon var i ! .