Generalskan blef blossande röd: bedragen väntan, asund. kränkt fåfänga, fruktan för att göra sig lojlig, ett fast beslut att vilja besegra hvarje hinder, förtroende till sina egna krasster, och i värsta fall lust att hämnas — alla dessa oädla passioner öfverforo med blixtens hastighet hennes breda och blossande ansigte. Grefvinnan, ölverraskad vid tanken på en lycka, hvilken hon aldrig väntat sig, blef sittande som förstenad. Den goda markisinnan, som sett Tolla födas, som med ömhet kallade henne mitt barn och min dotter, och som blott på Philips enträgna begäran tillåtit en Coromila att komma i sitt hus, hörde likaledes med smärtsam öfverraskning denna nyhet: Vet ni det, Lello är kär i Tolla! Grefvinnan och generalskan hade så mycken verldsvana, att de hastigt voro i stånd att dölja sin rörelse. Generalskans drag förändrade sig så snabbt, att icke ens en siendtiig blick skulle hafva upptäckt något. Samtalet fortsattes utan afbrott ända till kl. treqvart till 12, och man språkade ej om annat än regnet och abb Fortunali, hvars predikningar på den tiden väckte allmän beundran. (Forts.)