i fred, på hvad vilkor? om fred, med hvad ändamål? Då underhuset företog sig att diskutera en mängd frågor, medan det, såsom vi visat, hade en helt annan framför sig, gaf det företrädet åt ett ämne af jemförelsevis obetydlig vigt. Att bestämma hvems skulden var, att konserenserna i Wien blefvo albrutne, var i sig sjelf af tillräcklig vigt, men huru än den saken blefve afgjord, kunde den ej bestämma vilkoren för en blifvande fred eller slutet af ett blifvande krig. Då började en kedja af partimanövrer, som slutade med det bekanta, besynnerliga resultatet. Herr Lowes ändringsförslag bestod af tvenne propositioner: den förra innehöll, att med anledning af Rysslands vägran att minska sin flotta, kunde fred ej erhållas; och den sednare, att genom denna vägran var underhandlingen om tredje punkten uttömd. Denna sednare proposition hade blifvit betydelselös genom fredskonferensernas asbrytande. Under debatten gällde frågan således egentligen, hvad man skulle göra med den förra. Det var ganska tydligt, att herr UISsracli i spetsen för en kompakt masssa af anhängare, som åtminstone i denna fråga skulle under hvilka omständ:gheter som helst lika beredvilligt rösta med honom, hade en ganska vacker utsigt att kunna ställa regeringen i minoriteten, ty antingen lord Palmerston afgjorde sig för eller emot herr Lowes ändringsförslag, tycktes herr Dsraelis ställning vara lika god; i förra fallet kunde han räkna på fredspartiet, i det sednare på krigets försvarare. AÄssörandets ögonblick kom. Lord Palmerston förklarade, alt han ej hade någon invändning att göra mot den förra delen af förslaget, men att nan ville bestrida den sednare, hvilken, såsom vi visat, blifvit betydelselös genom konferensernas asslutande. Naturligtvis beslöt herr Delsraeli nu att opponera, mot det som lord Palmerston gillade, samt hoppades utan tvi vel härigenom med sredsvännernas hjelp bibringa regeringen det efterlängtade nederlaget. Han hade ansenliga svårigheter att bekämpa, men, för att gora honom rättvisa, besegrade han dem med manlig beslutsamhet. Förut hade han hållit ett ganska krigiskt tal; nu höll han att ytterst fredligt. Förut hade han förklarat, att andringssörslaget ej borde förhandlas, emedan det ingrep i kronans rättigheter; nu återtog han denna mening. Förslaget bestod af tvenne åtskiljda delar, af hvilka den ena ej hade gemenskap med den andra, men herr Dsraeli törklarade, att de två voro oskiljaktligt förenade. Förslaget förklarade, att Rysslands vägran att inskränka sin flotta kränkte den tredje sredsartikeln; hr DIsraeli utpinade ur dessa ord den mening, att ingen fred b rde ifrågakomma, till dess Ryssland samtyckt til denna iaskrankning, och utfor på det kraftigaste sätt mot denna lära, som var ett foster af hans egen skarpsinnighet. Derester slutade han sitt tal och satte sig ned med den angenäma ölvertygelse, att han nu sullandat regeringens nederlag. Men ack, huru såsanga äro ej de menskliga förhoppningarne! Lord Palmerston haduppfattat ställningen lika väl, som hr Disraeli, och när denne sednare väl bundit sig vid oppositionen, steg den förre upp, och förklarade honom, att han också skulle opponera mot förslaget. Sälunda blef detta förkastadt genom en förening af tvenne partier, af hvilka intetdera skulle haft någon invändning, att göra mot förslaget, om det hade tjenat deras intressen, och sir Francis Barings motion blef enhalligt antagen. Vi vija bifoga några få anmärkningar till denna redogörelse. Frågan om de misslyckade Wirnerkonserenserna, som visserligen ej är en fråga om krig och fred men dock är af stor vigt och framför allt egnad att aspöras af Parlamentet, har tvenne gånger blifvit framkastad och lika många gånger undviken. Underhuset vill ej rådslå om hvad som det må