T — I till last, som genom otillbörlig halsstarrighet eller falska undllykter gackat hoppet om en fred, hvars inledningspunkter redan voro underskrilna. Protokolsen lades på underhusets bord, och dermed assordrades denna församling en dom, som skulle afgöra, på hvilken nation ansvarizheten för fiendtligheternas fortsättning hvilar. Likasom för att ännu närmare beteckna naturen af den siå a, underhuset borde asgöra, oslemliegdjorde Österrike och Ryssland diplomatiska sandebref angående dessa misslyckade konferenser — det förra uttryckande den tanke, att deras afslutande var förtidigt, och det sednare, att skulden till krigets fortsättning låg uteslutande hos vestmakterna. Underhuset var uppsordradt att afgöra, hvem tadlet borde traffi. Var det Ryssland eller var det vestmakterna? Aldrig påpekade omständigheterna ett mer bestämdt eller vigti gare algörande. De fyra punkternas politiska beskassenhet hade således ej att göra med diskussionen af denna fråga; de voro blott de data, på hvilka frågans algörande hvilade, men ej en del af frågan sjelf. Hon angick 4j kri gets ändamål eller de medel, genom hvilka detta ändamål kan vinnas. Det var en domstolsundersökning, ej en rädplagning. det handlade om det förflutna, ej om det tillkomman de, Frågan var ej den, huruvida de vilkor som i Wien erbjödos af Ryssland och af de allierade makterna voro lämpliga sredsvilkor, utan om de voro serskilt egnade att befordra underhandlingarne på öfverenskomna grunder. I denna punkt funnos tvenne meningar, den ena kastande skulden på Lord John Russell, den andra på Rysslands vägran att inskränka sin flotta i Svarta Hafvet i öfverensstämmelse med tredje punkten. Sådan var den fråga, som omständigheterna påtvingade underhuset, och sådane de tänkesätt, den fann derstådes. Återstår nu att visa, buru underhuset behandlade henne. Det lörsta andragandet utgick från fredspartiet. Hr Milner Gibson hyste Österrikes åsigt om saken och framställde således helt klart frågan, hvilken, såsom vi sagt ej var någon annan än denna: hvem ar skulden, att fred ej blifvit åstadkommen? Men sredspartiet markte snart, att det begått ett fel, då det framkallade ett afsörande, genom hvilket dess egen svaghet säkert skulle blottas, och derför blel motionen ester mycket koketterande och grimacerande återtagen. Hr DIsraeli begagnade sig af det misshag. denna manöver väckte, för att i det mest krigiska tal föreslå ett misstro endevotum mot reg:n, hvilket dock efter tven ne nålters debatter nedgjordes med en majo ritet al 100 röster. Huseudsrågan blef nu sir Francis Barings ändringsförslag, hvilket hade lika litet att göra med den verkliga frågan, som herr Disraelis misstroendevotum, och för öfrigt var omsorgssullt befriadt srån hvarje spår al en å-igt. Sedan sramstallde herr LovVe eft ändringsförslag i den syftning, att Ryssland genom dess vägran att minska sin slotia, förkastat den tredje sredsartikeln; och derpå upplöste sig underhuset för att taga pi gstferier. När parlamentet åter var samladt, började debatten åter i underhuset, såsom det hette om denna fråga, men i sjelfva verket om krigets ändamål och medlen att uppnå dem, om de fyra punkterna och en mängd andra ämnen, som ej hade att göra med det ämne, som verkligen bordt behandlas — nemligen huruvida Ryssland bar skulden för sredsunderhandlingarnes afbrytande. Enhvar, som vill granska de tal, hvilka höllos af de olika medlemmarne ut af lord Palmerstons kabinett, skall finna, att de uteslutande vände sig omkring det opolitiska uti alt hålla på tredje underhandlingspunkten, hvarmi Ryssland sjelf instamt. men ej omkring till räck igheten af de medel, som å någondera sida framställts, för att genomdrifva denna punkt. Så var förhållandet med lord John Russell, som definierade frågan på följande sätt: om .