Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1855, sida 2

gin vänliga gåug; uu äro hamnarne stängda och merkI naden är död. i De trenne brödrafolken, uttröttade och nedstämda af vcutreliteten, skulle andas nytt lif, uttalades i dette ögonblick ett kraftigt ord. . . l När en så vigtig krigsorsak sianes, får man icke se sig om efter garantier i allt, man måste känna, att man äfven sjelf är en garanti. Lokala och andra omständigheter öfvertyga 083, att pfältropet måste gifvas från Sverige, säkre att det skall besvaras med lösen från Danmark och Norrige. Men icke blott de tre fria Skandinaviska länderna blicka i denna stund på Konung Oscar; Finland gör det äfven. . N Skulle Europas förhondvarande förvecklingar åter lägga sig, oklokt försummade af Sverige, skall framtiden komma att derföre allvarligt ställa vår närvarande regering till ansvar. Öfvertygade att Sverige med den tredje garantipunktens förkastande från Rysslands sida, skulle beslutsomt hasta att intaga sin plats i vestmakternas leder, bafva vi allt hittills dröjt med uttalandet af värt ord. Men den ställning, som Svenska Regeringen på sednare veckorna synas hafva intagit, har gjort det äfven för oss till en pligt att bryta tystnaden. Från den position vi härmed intaga, fråga vi äfven nu med Öresunds-Posten: ,Äro vi eniga om detta? Skandinavien gemensamt och solidariskt mot Ryssland med vestmakterus!: För Europas frihet, som mål, för nordens politiska enhet, som segervinning! I morgon beldre än i öfvermorgon! Men heldre än i morgon i dag! j C. F. Ridderstad. Deremot yttrar sig ,Jönköpingsbladet på ett nyktert och sörständigt sätt om saken. Efter att hafva talat om de financiella svårigheter, med hvilka Sverges deltagande i kriget blefve förenadt, erinrar Tidningen: Dessa betänkligheter kunde dock få gifva vika för det stora målets ernående: den politiska luftens rensande ifrån de osunda dunsterna från Nevas träsk. Med någorlunda tillförlitlig utsigt att vinna detta mål, kunde man I I på en längre framtid förlägga en större del af kostnaden, och det med så mycket större skäl som framtiden finge största fördelen af nutidens ansträngningar. Men för att kunna lycI kas i ett stort företag erfordras för det andra, sade vi, stora förmågor. Hafva vi också sådana? i Den frågan är svår att besvara, ty oftast framstå förmågorna ej förr än i behofvets stund, och då från håll der man minst väntat dem. Detta är i synnerhet fallet med krig, framför allt ett nationellt krig. Ett sådant skapar hjeltar: de flesta af Napoleons generaler hade krupit fram under soldatjacken. Hvad som likväl vanligen fordras härtill är att det förut finnes En som foresyn och mönster för de öfriga: Gustaf II Adolf, Fredrik II, Napoleon I m. sl. voro alla omgisne af en hel stab utmärkta saltherrar, icke händelsevis, utan i följd af sin förmåga att bilda sådana. Hxvar finnes nu någonting motsvarigt? Men låt ock vara att i det fallet verkligheten skulle öfverträffa sörhoppningarne, så återstår ännu en betänklighet, och enligt vår åsigt den svåraste: den bästa fältherre och den tappraste arm kan komma att stå sig slätt cm de ej understödas af kloka och ändamålsenliga anordningar från den civila styrelsens sida. Kunna vi med tillförsigt påräkna sådana? Kan man tilltro en styrelse, hvilken städse förebråtts oskicklighet vid de inre löpande ärendenas handhafvande, det skarpsinne, den omtanke, drift och organisationsförmåga, som fordras för de utomordentliga åtgärderna till ordnande och ledande af ett krigs ekonomiska detaljer? Ömöjligen, så framt den liberala pressen haft skäl till sina förutgående tillvitelser mot samma styrelse. Men styrelsepersonalen kan ju ombytas! Visserligen; och om pressen yrkar på krig, bör den ock med detsamma yrka på en förändring af rådgifvarepersonalen. Men det har den länge sedan gjort, dertillmed understödd af pluraliteten bland representationens folkvalda ombud, och likväl utan påföljd. Skulle den väl lyckas bättre nu? Och om också en förändring af personal inträdde, hvem borgar för att den äfven medförde en förandring af system? Med allt detta vilja vi likväl icke hafva sagt att vi bestämdt motsätta oss kriget. Vi medgifva tvärtom att det, klokt inledt och lyckligt utfördt, skulle vara politiskt åndamälsenligt och sannolikt ur högre hänsyner vara värdt de uppoffringar det fordrade. Men vi anse att pressen icke bör frammana det och sålunda på sig taga ansvaret derför, synnerligast som, enligt vårt förmenande, nationalviljan i detta hänseende ännu ej röjt sig med den bestämdhet, att pressen kan säga sig föra dess talan. Så långe må de, hvilka afgörandet om krig och fred tillkommer, få fatta sitt beslut så mycket som möjligt utan påtryckningar, på det de icke, derest de för egen del vore emot kriget, måtte få anledning att, säA An Aåfna i fardna tidar läror händt caoa