naturliga kärleken och den kärlek, som är af Gudi. Ujfr. 1 Joh. 4: 7—11). N:o 3 kunde deremot gifva anledning till HH många och långa reflectioner, enar den vidrör en fråga, som just för närvarande utgör ett bland de vigtigaste ämnen för estertankan hos alla dem, hvilka tänka öfver de religiösa ställningar och förhållanden i värt fådernesland. Frågan om Statskyrka och Frikyrka, religionsfrihet och samvetstväng kar redan satt många pennor i gång, och de samtal, som derom blifvit förda både oflentilzt och enskildt aro oräkneliga. Stridsskrister hafva sramkommit och skoa säkerligen länge ännu i mängd sramkomma rörande detta ämne, innan det kan anses nöjaktigt utredt. Så hafva vi sett ,Svenska kyrkans och skolans ifrågavarande angeläågenheter af ansedda målsmän från olika synpunkter skärskådade. giosa tidningar hafva uppträdt med motsatta åsigter rörande denna sak. I Evangelisk kyrkovän, hafva professor Bring och kyrkoherden Hammar fört en läsvärd strid om Lärosriheten: den värderike ,Wäktaren bar innebållit förtjenstfulla uppsatser härom: Svensk KyrkotidI ning bar i sin första artikel ,Om kyrkan uttalat sin ståndpunkt, och nu senast har äfven Handelsoch Sjöfarts-Tidningen, med anledning af P. G. Ahnfeldts skrift, börjat ashandla samma ämne. Uti alla har naturligtvis frågan om konventikeln förekommit såsom en lifsfråga, hvilket den ock är. Oaktadt den skarpa ,varning mot läseriet i konventiklar (en Jiten anonym skrift al en hvass, känd penna, som redan sätt 2 upplagor) finnas många, som på goda grunder försvara konventikeln och just desföre önska, att det vidunderliga konventikelplakatef ofta måtte tillampas, på det att dess orimlighet så mycket snarare måtte inses och medföra dess slutliga upphäsvande. Konventikeln är något som icke kan qväfvas, och dess motståndares påstående, att de uti det här ofvannämnda , Brefvet af doktor Luther hafva ett stöd för sin åsigt, saknar vid närmare skärskådande grund. Mången har ansett, all man, beträffande Luthers stridskrister, ej bör hålla sig så strängt vid orden, emedan han af sitt lisliga temperament osta hänfördes, att under stridens hetta uttala förhastade ord och meningar, som stå i strid mot hvad han vid andra tillfällen yttrat och skrifvit. Insändaren kan ej instämma häri. Han tror att Luthers alla skrifter (hvilka nästan alla i mer eller mindre grad äro polemiska och måste i hans ställning så vara) väl tåla vid att tagas efter orden, och missförstånd undvikes lätt, blott man försätter sig in i dåvarande tidsomständigheter och förhållanden samt noga gifver sht på de orsaker, som tvungo den store reformatorn att uppträda. Han står öfverallt på den fasta klippan Guds ord och dermed talar han till oss, Åändock han död är, så lefvande och kraftigt, att hvar och en som är afsanningen nogsamt kan finna att han vittnar med sanningen. Så skall den fördomsfrie betraktaren äfven i detta väldiga Bref finna, hurusom den troende frihetskämpen icke heller här uppträder mot frikyrkan eller är någon försvarare af samvetstvång och förtryck, utan just vill att sanningen skall fritt och öppet uttalas och dermed alla smygande lögnens funder bekämpas. Det är nemligen en storskilnad mellan dem, som hemligen smyga omkring uti vinklar och vrår och predika, och dem, som i en konventikel läsa bibeln, Luthers och andra renläriga skrifter, och, om de tillåta sig någon bibelförklaring, dervid icke afvika från kyrkans bekännelse och lära. Desse senare äro just angelägna om att Guds ord må rikeliga bo uti oss med all visdom och de borde väl ej förföljas af statskyrkan, då de fasthålla vid statskyrkans bekännelse och vilja framför allt annat, att den måtte blifva i sanning uttalad och i lefvernet utöfvad. De räådas ej heller att uttala sin tro och bekännelse. Tvertom är ju konventikeln ett bevis derpå, att de icke frukta böter och borgerliga straff, emedan de veta att de hafva sanningen på sin sida. De uppträda ej heller okallade att predika offentligen eller göra ingrepp i det offent liga predikoembetet, utan stå i ganska godt förhållande till sina själasörjare, då dessa äro sådana som vittna med sanningen, och önska, att gudstjensten ej måtte vara inskränkt till kyrkan, utan bära frukter i hemmen och det enskilda lefvernet. Men ,,smygare, vräpredikanter, falska profeter och sektmakare, som rådas för ljuset och ,,hata ljuset emedan deras gerningar äro onde, de blifva strängt esterhällne af doktor Luther i detta bref och de förtjena äfven att blifva det, både af statskyrkans målsmän och af hvarje enskild medlem af församlingen. Till ledning i detta afseende är nu anmälda Luthers bref af stort och varBåde politiska och reliI il I I i I I I l I I