1 d ag bör helgas och det likaledes är ett ohel I gande af denna dag, då en denfe ui på hu ru den borde helgas, men de ej iakttages, utan dagen anvandes till tomma nöjen eller verldsliga tidsfördrif, så begår den menniska äfven synd mot sig sjelf, som, i stället att genom Guds ords allvarliga betraktande, bön och läsning af lärorika böcker eller samtal med andligt sinnade menniskor hämta näring för sitt andliga lif, låter den förgå utan mål, utan plan, utan verksamhet och blott hvilar — sin kropp. Själens hvila är sannerligen icke overksamhet. Den dr alltjemnt sysselsatt med något, och är detta något, som icke länder till dess upplifvande eller andliga förkofran, så är det tvärtom till skada, andlig försoffning, förslappning eller ock tilltagande i det onda. Guds ord lemnar derföre äfven anvisning till en gudstjenst, som är ren och obesmittad, då den är en kärleksfull verksamhet för hjelpbehöfvande medmenniskor (Jac. 1: 27). — Denna verksamhet får och bör hvarje menniska utöfva på det sätt hon finner vara ändamålsenligast, alltefter de omständigheter och bland den omgifning hon blifvit försatt. Författarinnan visar i 3:dje och 4:de sättet att helga hvilodagen tvenne exempel härpå, hvilka väl icke kunna efterföljas af alla husfåder och husmödrar på alldeles liknande sätt, men de kunna dock tjena till ledning för eftertänkandet för hvar och en, som är angelägen att helga Herrans dag. Visst är, att hvarje menniska, i hvad stånd, i hvad belägenhet hon är, kan helga Herrans dag om hon vill, och verkligen helgar den, då hon utförer det hon efter undersökning och med ledning af Guds ord ullankt att hon skall göra på sabbatsdagen, för att helga honom och dervid icke låter sig förhindras hvarken af vanor, fördomar, andra menniskors tadel och undran, icke eller af egen försumlighet, vårdslöshet eller ovisligt inrättande af sin verksamhet på denna dag, som Gud välsignat och som bringar välsignelse åt hvar och en som honom helgar. Mätte derföre den lilla läsvärda skriften, som nu blifvit anmäld, finna icke blott många läsare, utan ock sådana läsare som lägga på hjertat den lärdom, som densamma söker inskärpa! Angående N:o 2 behöives ej spilla många ord. Det vackra i Korsets Blomma består endast i namnet. Innehållet kan kanske kallas poötiskt, enär der förekommer , dödens engel med strålande ögon och hvita svanvingars, många beskrifningar på undersköna ansigten, guldprydda möbler och utsirade praktfulla rum, många tårar och rörande scener af skiljsmessa och återseende. Der saknas icke heller moraliserande förmaningar (hvaribland äfven den, att icke fly frestelsen, pag. 5) och åtskilligt ordande om tro och förtröstan och bön och ödmjukhet och kärlek. Men det hela tillhör detta lösa kram, som under välklingande ord tillbjudes allmänheten, hvarvid den, som något smakat af det goda Guds ord, saknar saft och näring för det andeliga lifvet. Väl säges på ett ställe, att vägen till denna blommas vinnande heter ,sjelfförsakelse, uppoffring af allt Jordiskt, fullkomlig abnegation af allt hvad till denna verlden hörer. Likväl framställas 2:ne personer, hvilka sägas hafva funnit blomman, utan att man kan finna hvaruti deras sjelfförsakelse och uppoffring består. Om den unge, sköne Theophron berättas det af en hans gamle trotjenare, att han genomgått svåra strider och frestelser, men man får ej veta hvilka, ej heller se något af hans andliga liss uppkomst och utveckling. Det förekommer Ins:n såsom författaren sjelf icke hade reda på den saken och säkerligen skulle han bättre kunnat beskrifva ,den blomman, som heter kärlek, i fall han sjelf visste skilnaden emellan den blott