hvita och fasta att sjelfva deras form ingaf tillit och sympathi. Lello var, med ett ord sagdt. en mycket vacker tjugutvå år gammal yngling. Oom hens förstånd talade generalskan ej, ty sörständ hörde icke till de saker, med hvilka hon besattade sig. Hon var förtjust öfver hans behaglighet, hans munterhet, hans eleganta väsende, bans små upptåg och hans goda hjerta. Lello var den som satte lif i hela den romerska ungdomen. Ända till sitt tjnguförsta år hade han lefvat under den strängaste uppsigt af en gammal mormor, men för ett år sedan hade han emanciperat sig. Han varnu den, som arrangerade alla nöjen, som var konung på alla baler, som uppfann nya turer och anförde hvarje kotiljong. För öfrigt gick han i messan hvarje dag, läste hvarje afton sina böner med sin familj, tog nattvarden åtminstone två gånger i månaden, och knäböjde hvarje gång en procession tågade förbi honom. Det var mycket sällsynt, att generalskan i sin panegyrik öfver Lello icke tillika inblandade loftal öfver palatset Coromila, öfver bildersalleriet, som var varderadt till två millioner, öfver stallarne, hvilka voro klädda med hvit marmor liksom en kyrka, öfver vagnarne, livråerna och de mer än hundrade tjenarne, hvilka befolkade huset.