namnda småskrister. Den välbekanta författarinnan till N:o I näm ner i företalet sin afsigt vara att lemna några vinkar-, som kunna vara till hjelp för dem, som äro ovissa om rätta sättet för sabbathens helighållande, men vilja bilda sig en beståmd och nyttig plan för användandet af denna dag, särdeles i samiljekretsen och med särskildt afI seende på familjens yngre medlemmar, att dagen måtte blifva icke blott roande utan ock i hög Srad undervisande i religionens vigtiga ämnen. — Utgående från den rigtiga och utaf erfarenheten så ofta bestyrkta åsigt om, att man genom ett strängt och sträft inskärpande af sabbathens helgande kan hos unga sinnen uppväcka en fullkomlig afsmak för denna dag, eller ock vänja dem vid ett skrymtaktigt utvärtes helgande. utan anda och sanning, börjar förf. med en skildring af det puritanska sättet att fira hvilodagen, hvarvid hon låter såväl olägenheterna som sördelarne af detta sätt åskådligt framlysa. De senare bestå uti det högtidliga allvar, som ölver det hela är rådande och väcker hos de unge en känsla af djup vårdnad, hvilken, då den ar framkallad genom exemplet af de äldre och är en följd, icke af omilda känslor, utan af en bestående grundsats, icke så lätt låter sig under framtiden utplåna. Det upprigtiga sträfvandet att på denna dag aflägsna alla veridsliga bestyr, för att af hjertat hålla dagen helig och iakttaga ett lefnadssätt, fullkomligt olika det vanliga; framställer äfven det puritanska sättet från en älskelig sida, och visar huru en tänkande menniska der kan finna mycket att lära till välsignelse för sig och de sina. I synnerhet torde det vara vigtigt, att med puritansk noggranhet om Lördagen fullborda alla arbetsveckans göromål och så på Lördagsaftonen förbereda sig till den stundande sabbaten, att man på Herrans uppståndelsedag kan uppstå med sinnet frigjordt från störande tankar och betungande jordiska omsorger af hvad slag som heldst. Detta ådagalägger sörs. ännu tydligare uti skildringen af detmot: satta förhållandet, då hon uti det andra sättet visar huru en Söndag, börjad med en hop hinderliga smäbestyr, som ej blifvit undangjorda förut, och fortsatt utan bestämd plan, medförer föga eller ingen välsignelse. Fastmera måste en så tillbragdt hvilodag efterlemna en tomhet och otillfredsställelse, då en menniska, som har en slags allmän id att Söndagen måste helgas, känner i samvetet en hemlig förebråelse att hon ej gjort det, om hon också icke gjort sig mödan att undersöka huru den rättast bordt helgas. Härvid gör sörs. några reflektioner om folk i allmanhet, hvilka torde träffa in på mängden af menniskor och äro väl förtjenta att behjertas af hvar och en, som verkligen vill efterkomma Guds bud och använda denna dag, som är gjord för menniskans skull-, så att Guds nådesulla assigt med denna inrättning uppnås. (Det torde likväl finnas ganska mänga bland oss, hvilka skulle anse sig göra mycket för Söndagens helgande, om de endast gjorde det lilla, som i detta andra sättetframställes; ja, många torde till och med anse detta alldeles för mycket och öfverdrifvet, hvilket dock ingalunda kan tillfredsställa ett allvarligt sinne eller anses för ett tillräckligt och sannt helgande) — Det torde ej vara olämpligt att härvid påminna hurusom sjelfva hufvudordet i tredje budet medgifver enhvar frihet att sjelf, med ledning af Guds ord, bestämma plan och sätt för budets åtlydnad. Då Gud säger: tänk på sabbatsdagen, att du helgar honom?, är der: med icke något visst sätt föreskrifvet, eller den kristliga friheten att dyrka Gud i anda och sanning inskränkt till några trånga, strängt begränsade former. Men såsom det är olydnad mot Guds bud, att icke tänka på huru Herrana