ralskan ett af sina vanliga och hundrade gänger omsagda lostal öfver Lello. Hon fortfor med stor ihardighet att kalla honom furst Lello, oaktadt man ofta nog sagt henne att han ej vore och aldrig skulle blifva furste. Den ende furst Coromila-Borghi var hans far, efter hvilken titeln öfvergick på den förstfödde. Lello måste derför, i likhet med sin onkel öfversten, finna sig i att kallas cavaliere Coromila; men generalskan tog det icke så noga. Hvarje gång man gjorde henne uppmärk sam på att hon misstog sig, försäkrade hon, att bemma hos henne i Ryssland voro sönerna af en furste alltid furstar, om de så vore ett helt dussin. Manuello Cor milas person kunde man också ej se utan med ett visst välbehag, äfven om man ej var böjd för att ingå på generalskans lyriska utbrott. Han var hög, bredaxlad och hade något imponerande med sig. Han hade en äkta romersk fysionomi. Det fattades hans stora ögon icke eld; hans blomstrande hy och klanglulla röst vittnade om en ypperlig helsa och en kraftig organisation; hans svarta skägg, som aldrig varit rakadt, krusade sig lätt kring hans haka, och hans blåsvarta hår framhölls kraftigt af en hals, hvitare än ett fruntimmers. Han hade starka och något massiva hander, men de voro så