Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1855, sida 2

I nya examensverket, som skall pröfrva blifvande män, som vilja ingå i armeen, flottan eller diplomatiska korpsen, måtte undergå en sådan DN h3 D land. Dessutom hade hr Scully i sammanhang härmed framställt ett förslag, att man i en adress skulle tacka drottningen för inrättandet af det embetsmäns kunskaper, samt anhålla, att examina blifva offentliga, och att äfven de unga pröfning. Debatten om dessa förslag började d. 15 i underbuset. Layard öppnade den med följande ord: Jag har mer än vanligt behof af öfverseende från underhusets sida, ty jag blir ganska vidlyftig och måste vidröra många ömma punkter. Det är obestridligt, att vårt statsförvaltningssätt har behof af förbättringar. Jag skall söka bevisa det med så mycken moderation som möjligt. Ett förbättringsförslag till min motion är framstäldt af en hedervärd baronet, som tyckts vilja omgilva brädden af bägaren med honung, för att göra drycken mindre bitter. Den ädie lorden premierministern skall utan tvisvel säga oss i afton, hvad han sagt oss förut, att min motion ej är något annat än ett anfall mot aristokratien. Jag förnekar det bestämdt; jag begär blott och bart, att statens tjenst skall stå öppen för alla medborgare. Det förnämsta fel, hvaröfver jag beklagar mig, är det hinder, som familjeintressena sätta emot förtjenstens befordrande. Ingen utväg finnes, hvarigenom detta onda kan förnekas, och landet, öfvertygadt om dess tillvaro, vill hafva ett slut derpå. Denna vilja bekerrskar alla de mest upplysta solkklasserna. En mäktig förening är grundad, som i sina leder räknar många utmärkta män, många rika industriidkare. Den na förening har beslutat att med all makt utbreda sina åsigter. Jag hyser den öfvertygelse, att huset är på väg att förlora landets förtroende, och att man måste upphäfva den rättighet, vissa stora familjer tillskansat sig till u teslutande besittning af statens embeten. Vi hafva nu en liberal styrelse, som bekämpar alla liberala åtgärder, Kan väl någon då undra öfver landets misstroende, och är man då ej befogad till det yttrandet, alt nationens ställning är betänklig och farlig? (Hör!) Talaren ingick derefter i en granskning af åtskilliga förhållanden inom hären, slottan, diplomatien och embetsverken, samt framstälde älskilliga exempel på unga lorder och söner af lorder, hvilka haft samiljseasseenden att tacka för sina hastiga besordringar och som föredragits framför utmärkta ollicerare, som gjort landet stora tjenster, men ej voro af så förnäm börd. Han tadlade vidare, att höga befäl anförtrotts åt gubbar, som digna under ålderdomens bör da, och uppdrog i detta hänseende en jemförelse mellan förr och nu. Hertigen af Wellington var general vid 33 års ålder, markisen af Anglesey vid 34, lord Dalhousie vid 35, lord Londonderry vid 32 0. s. v. De nuvarande generalerna deremot hafva hunnit söljande ålder: lord Raglan 67 år, sir J. Bourgoyne 73, general Brown 65, sir de Lacy Evans 68, sir Richard England 62, lord Lucan 55 I och amiral Dundas 67. I De äro — säger talaren — tappra officerare af stor förtjenst, och landet skulle vara lyckligt att få bevisa dem sin högaktning och pensionera dem, men det är beklagansvärdt att se dem vid deras ålder belastade med de svåraste och farligaste statsuppdrag. Det nuvarande systemet utestänger medelklassen från armåen och beröfvar den simple soldaten alla utsigter för hans framtid. Ett bevis, huru söoga förtjensten tages i betraktande, är det, att af 116 inom generaldivisionsoch krigsstaberna på Krim använda officerare endast 7 erhållit sina platser genom I goda betyg från militärskolan, medan alla de öfrige har för sina indrägtiga anställningar att tacka familjeinflytande och personligaförbindelser. Inom örlogsflottan är ställningen sådan, att ett stort antal officerare öfvergifva den och ingå i handelsflottan. — Inom diplomatien finnas endast Lorder och ,honourablesk; der är det egentliga nästet för gunstlingsväldet. Af samt liga 58 legationscheserna äro äl antingen adliga eller i nära personligt förhållande till adliga familjer, och samma förhållande eger rum inom de lägre diplomatiska tjensterna. De icke betitlade diplomaterna få vanligen förrätta arbetet åt de betitlade, men hafva likväl ingen utsigt till befordran. — Slutligen hänvisade Layard på det sördersliga inflytande, gunstlingsväldet utöfvat på civilförvaltningen genom tillsättandet af odugliga sjensteman, samt förklarade, att de för civilembetsmännen stadgade examina voro otillräckliga. Man pästär — fortfor Layard — ,att om hvem som helst finge rättighet att ingå i sta