ligt ryska berättelsen, blott bpå tU sOvernot skans boner som Argonaut afstod från att krossa det lilla engelska nötskalet, med hvilket de ryske hjeltarne annars gerna velat haft en gås oplockad. Från Taganrog begaf sig ÄÅrgonaut uppför Don och bar således undsluppit den allmänna förstörelse, som drabbat ryska fartygen i Azowska sjön. Miss Nightingale, som varit allvarsamt sjuk, har ombord på Jura inskeppat sig till England; hon ämnar, sedan hennes helsa blifvit återstäld, återvända till sin ädla verksamhet i Orienten. TYSKLAND. Kejsaren af Österrike kommer att qvorstanna en månad vid hären i Gallizien. Englands sändebud i Berlin har hos ministern Manteuslel beklagat sig öfver den engelske konsulatsekreterarens i Köln arrestering. Manteusslel svarade, att han ännu ej erhållit någon ossiciel rapport om förloppet, och sörsäkrade lord Bloomfield, att han skulle göra sig noga underrättad om affären. Från Wien skrifves till Börsenhalle under den 13 Juni: En i går bär inträffad not från franska regeringen uttalar sig i de varmaste ordalag om Österrikes bemödanden att på rättvis grundval återställa verldsfreden, och försäkrar att det vänskapliga förhållandet mellan de båda stormakterna genom dessa bemödandens fruktlöshet ej blifvit det ringaste förändradt. — Såsom vi förnimma, skall armåen i Gallizien förstärkas och i synnerhet den der stationerade ingeniörkorpsen betydligt utvidgas, under det man med den mest förvånande ifver arbetar på Krakaus befästande. Om detta stora arbete kommer att slutas i år, är osäkert, men hvarken penningar eller arbetskrafter sparas, för att göra Krakau till en af landets starkaste fästningar. I denna notis skall ni måhända finna en förklaring af mycket, som rörer den österrikiska politiken. Times för d. 5 Juni meddelar följande artikel, som ganska träffande karakteriserar Tyskland och Tyskarne i närvarande tid: Om någon för ögonblicket befinner sig i en verkligt löjlig ställning, så är det en hederlig, patriotisk Tysk. Det kämpas nu en hård strid, som möjligen är nära sitt asgörande. I stridens utgång är Tyskland långt mer intresseradt än något adnat land, och likväl afhålla sig alla dess stater från deltagande i densamma. Frankrike och Ebgland hotas så att säga på afstånd, men Tyskland torde bli Kosackens första måltid. Om det tillåtes oss att fullfölja denna något utslitna liknelse, kunde vi säga, att bordet redan var dukadt, och att den store nordiske epikurgen just skulle slå sig ned vid detsamma. Den enda orsaken, hvarför bordbönen ännu icke är läst — vid slika tillfällen hålles annars alltid en högtidlig bön — är den, att herr Mickels bäda grannar ha något emot detta sält att gå tillväga, dels för deras, dels för den stackars Mickels egen skuld. — Det är en sanning, att vi strida för Tyskland, men detta lands metafysiska och långsamma innevånare uppföra sig så, att vi ej kunna fattas of någon synnerlig entusiasm för deras sak. Huru kan man hysa aktning för fullvuxna män med oförvitliga skägg, när de sitta hemma i välsignad trygghet och röka dålig tobak i spiselvrån, medan andra nationers blod utgjutes i strömmar för en sak, som aldrafrämst rörer dem? De kunna måhända akta sipa skinn och bespara sina lif för långa år af oändlig tobaksrökning och förtäring af ofantliga qvantiteter Rhenskt vin och bayerskt öl — men sitt värde såsom mån hafva de sörspillt. — Hvad dem beträffar är det ryska öfvergreppet ingen dröm. De tyska hofven regera folken med jernspira; det ryska bofvet styr de tyska med en guldspira, som snart torde utbytas mot en klinga af stäl. Det är ett dumt påstående, att landets politik är regeringarnes skuld, och att hvarje trogen tysk sörjer öfver den förnedring, hvilken sådane furstar som konungen af Preussen bragt öfver det tyska namnet. Regeringarne äro sådane, som de tyska folken föredraga eller tåla dem; de äro i Europas ögon de olika staternas representanter, och efter deras handlingar måste folkets karakter bedömas. Hvad båtar det verlden, att unga och lisliga medlemmar af Burschenschaften deklamera verser om friheten, och att allvarsamma professorer uttömma sin skarpsinnighet i långa afhandlingar och historiska bevis — hvad bry män sig om sådant, när de äro invecklade i en dödlig strid, i hvilken Tyskarne längesedan bort deltaga, men från hvilket de fegt vikit tillbaka? Just de grunder, som upprepade gånger anförts af tyska hofven till försvar för sin neutralitet, tala mest emot dem. Hvarför skulle de börja krig? Hvarför skulle de föröka stridsmännens antal och bidraga att framkalla ett allmänt europeiskt krig? Svaret är enke.t. Hade de tyska hofven kastat sitt svärd i vågskålen till fördel för den sak, hvars rättvisa de erkänt, hade kriget ej utbrutit. Czaren skulle dragit sig tillbaka för det eniga Europas härar och flottor. Ingenting mindre kunde afvända striden. En qvadruppellians skulle hafva gjort det onödigt att utejuta en enda droppa blod eller afskjuta ett enda skott. Den ryske sjelfherrskaren kände bättre än vi sitt inflytande öfver de tyska bofven, isynnerhet det hof, sem med så yuerlig seghet tjenat bonom till det yttersta. Han har ej förgäfves bortgifvit en enda rubel eller en enda briljanterad snusdosa. Genom ett nät af gistermålsförbindelser har han förvandlat Tyskland till ett slags barnkammare för romanowska familjen. Storhertigdömet Kräkwinkel kan ej uppträda beslutsamt, emedan den intressanta storhertiginnan Maria Feodorowna är en ättling af ryska huset. Är ej enkekejsarinnan en syster till den konung, som räknar den store Fredrik bland sina förfäder? Kan man komma till ett tyskt miniatyr-konungarike eller hertigdöme, utan att genast träffa på en Petrowitsch e!ler Paulowitsch? Den smilande kammerherren, det listiga legationsrådet äro blott frivilliga i ryska kansliets tjenst. Likaledes polisens agenter. Genom välberäknade giftermål, mutor och ministeriella intriger, genom artigheter och gunstbevis mot de mest ansedda familjerna har czaren uppnått sin afsigt,