bundna med Ryssland utan att vara förbundna sins emellan. För ögonblicket kanna vi det mindre, men då det närvarande kriget en gång år tillandalupet, utan någon förändring i våra I inbördes förhållanden, så skola vi i dubbelt mått känna det ryska oket. En man, hvilkens äro uppfyllda eller äro på väg dertill — Naten i Paris, baron Lagerbjelke: — Den ryska kolossen hotar att krossa eder. På ena sidan ser jag den vid Östersjöns kuster, på den andra kastar den begärliga blickar på Donau. — — — Ni måste närma er till Danmark. Det finnes intet annat verksamt medel att ingisva Ryssland aktning för eder. — Derför böra ni glömma all småaktig afundsjuka och allt skall gå väl. Man kan icke förakta en sådan auktoritet; den förskrifver sig icke från den mythiska sornåldern, den är ingen antiqvitet. Äro måhända ej Ryssarne vid Donau? Och är det deras skuld om de icke hafva Östersjön i sina händer? Men vi måste alla, Svenskar, Norrmän och Danskar, glomma all småaktig asundsjuka, derest föreningen skall kunna åvågabringas, och deri ligger en hulvudsvärighet. Ty utan att underskatta de europeiska betänkligheter, som kunna blifva väckta emot en nordisk union, så är det dock utom allt tvifvel att i den stund alla tre folken, genom deras lofliga organer, enhälligt förklara sig för samma person som eventuel regent öfver de tre confedererade rikena, skulle ingen europeisk kongress göra något långt eller allvarligt motstånd, alldraminst om tidepunkten vore så vald, att man i nödfall kunde lemna åsido Rysslands bifall. Att vestmakterna skulle vara väl sjente med ett konstitutionellt Sverge-Norge Danmark, under en konung, kan icke betviflas; ty om ett sådant statsförbund än skulle blifva en aktningsvärd makt af andra rangen, eller kanske med tiden en likaså anständig stormakt som t. ex. Preussen, så skulle det dock hvarken till lands eller sjös kunna mäta sig med England eller Frankrike. Ett förenadt norden skulle nättopp blifva hvad det civiliserade Europa och isynnerhet vestern måtte önska, en stark defensiv makt, såsom Fredrik Sneedorf yttrade 1792: Våra berg, våra öar, våra förenade flottor, vårt hårda klimat, vår gamla kärlek till friheten, till fäderneslandet och till våra konungar, skulle göra det omöjligt för någon makt på jordklotet att slita oss ifrån nordpolen och ifrån vår sjelfständighet.— I den ställning vi nu befinna oss, är Danmark ett rof för Preussen, Sverge för Ryssland och den ryska fiskörnen hackar redan i Norges hjessa. Ett förenadt Norden kan deremot med lugn emotse ett ryskt tåg öfver ett fruset Ålands haf; för ett förenadt norden är Holsteins förbundssörhällande ingen fara; ett förenadt norden kan utan våda utestänga Ryssland från Finmarkens isfria hamnar och från ett förenadt Norden, skall Amerika väl svårligen kunna rycka Sundstullen, ty då skulle Öresundets kuster vara i samma makts händer. Och huru väl passa ej de tre länderna tillsammans? Att nu ej kosta ett ord på så bekanta sanningar, som vårt gemensamma ursprung, vårt gemensamma språk, vår beslagtade nationalkarater, må vi blott erinra om den omständigheten, att under det Danmark är företrädesvis ettåkerbrukande land är Sverge ett framskridet fabriksland och Norges skeppsfart står jemförelsevis högre än både Danmarks och Sverges. Storbrittaniens rikedom bestär, säsom bekant, i dessa trenne rikedomskällor: åkerbrukets, fabriksväsendets och sjöfartens stora, men tillika harmoniska utveckling. Hvart för sig hafva nordens tre riken den ena af dessa källor utvecklad framför de två andra; förenade hafva de alla villkoren till de framsteg i makt och välstånd, som ligga inom deras fysiska och moraliska möjlighet. Då vi icke tänka oss en Skandinavisk helstat, utan en federativstat, kunna de inre förhållandena i hvarje land icke åstadkomma stora svårigheter. Hvarje land kan behålla sin författning och unionen mellan Sverge och Norge, som på sednaste tider gifvit anledning till små tvister mellan de båda rikena, skulle stärkas och befästas genom det tredjes tillkomst, ty i de flesta fall skulle enighet rörande de gemensamma angelägenheterna kunna åstadkommas mellan två länder och då måste det tredje gifva vika, likgiltigt om hvilket fråga vore, något som våra helstatsmän väl skola medgifva. Hufvudsvårigheten ligger i valet af en personlighet till att stå i spetsen för detta förenade Norden, ty Sverge-Norge har en thronföljare, Danmark en annan. Vidare har Danmark en af utlandet garanterad, af landet sjelft antagen arfföljdslag. Hvem skulle nu lemna rum poleon I, sade 1810 till den svenske gesandI Politiska förutsägelser efterhand antingen redan