Styckegeds. En beställminr. En dag för ett par veckor sedan, klockan fem på eftermiddagen, hände sig i Paris, att en ganska snyggt klädd herre med behagligt utseende och åtföljande ett ungt fruntimmer, klädt med en viss elegans och bärande ett helt ungt barn på sina armar, inträdde till fru N, klädsömmerska, boende vid gatan Four-Saint-Germain, och lemnade henne ett större tygstycke, på samma gång ban på hälften franska, hälften engelska bad henne att taga och deraf sy en klädning åt scuntimret, som följde honom och tycktes vara mycket ångsligt. Fru N. började genast taga mått utaf henne, och när detta var vjordt, uttryckte herrn sin önskan, att hon skulle på samma gång göra en sommarkappa åt fruntimret: men, tillade han, som jag icke förrän nu kommit att tänka på den saken, och då vi derföre icke hafva tyg med oss till detta plagg, kunna vi gå och köpa det här i qvarteret. Om några ögonblick kunna vi vara tillbaka och lemna det. Under tiden skulle ni kanske vilja vara så god och se efter barnet, som min hustru bär; vi komma ändå genast och hemta det igen. — Ulan svårighet biföll hor denna hans önskan, och de bada okända lemnade rummet; men hela aftonen och hela natten förflöto, och likväl syntes icke det beställande paret till. Fru N. kunde naturligtvis icke längre betvifla, att den gjorda beställningen blott var en förevändning för att få lemna barnet ifrån sig och derefter öfvergifva det, hvarföre hon tidigt morgonen derpå säg sig tvungen att bära det till qvarterets poliskommissarie. Det var en liten vacker gosse, ännu knappast fjorton dagar gammel; han var klädd i snygga och vackra kläder. Sou man icke hade sig något be kant, hvilket kunnat leda polisen på spåren ester hans föräldrar, blef han af vederbörande myndighet antecknad i elfte arrondissementets civil-längd under namnet LCon Marie Dufour och skickades sedan till Barnhuset. o Ett förloradt och återfunnet får. I trokten af Fredriksstad i Norge har följande sällsamma händelse intraslat: På Systeröarne, tvenne öar i närheten af Ferder betas under sosmamarean en mängd får, hvilka hemtagas om hösten; men i fjol qvarlemnades, af en tjensteflicka på en gärd i Oasö, ett får, som ej kunde återfinnas, och egarinnan ansåg det derför säsom förloradt. Under den stränga vintern, då öarna voro omgifna af gångbar is, begåfvo sig flera personer dit på jagt, särdeles efter vattenfåglar, och märkte derunder alltid några besynnerliga spår i snön, utan att dock följa dem. På det förlorade fåret föll det ingen in att tänka. Men då men för någon tid sedan åter utsläppte får på en af öarne, framkom ett djur af besynnerligt utseende. Detta var det förlorade fåret som tillbragt sitt lif hela vintern på ön; det var emellertid alldeles vildt och sprang ögonblickligen bort ifrån den öfriga sårskocken när någon menniska närmade sig, så att man blott på långt afstånd fick se detsamma, men man varseblef dock, att det på ena sidan hade en utomordentligt lång ull, medan det på andra sidan var nästan alldeles bart. Huru det på en så ofruktbar ö, hvarest inga andra träd finnas, än några missfoster af alnshoga njuponbuskar, och under en så sträng vinter kunnat lefva och föda sig, är temmeligen oforklarligt.