församlingens egna medlemmar. då deremot något sådant förhållande icke lärer försports vid stadens öfriga församlingar. Orsaken är ock temligen klar, då man besinnar att Domkyrkoförsamlingen har omkring 15,000 medlemmar (enligt sednaste beräkning 14,670), på samma gång som dess kyrka efter allra rundeligaste beräkning knappast lärer rymma femtedelen af detta antal. Ett dylikt förhållande skulle i hvarenda en landsförsamling äfven i de allra fattigaste orter i riket längesedan hafva föranledt ombyggnad eller utvidgning af den gamla kyrkan eller ännu sannolikare anskaffande af ännu en kyrka. Skulle då icke detsamma kunna ske i det rika Götheborg? Så talande dessa skäl än synas vara, lära dock icke invändningar komma att saknas. torde anföra: presterskapets ökade göromål, de dryga kostnaderna för årliga utgifter till klockare och annan betjening, ljus, uppvärmning åc., för kyrkans brandförsakring och underhåll, samt främst och förnämst — för dess första uppbyggande. (Det lärer nämligen med skäl kunna anmärkas, att en efter behofvet och stadens anseende afpassad kyrkobyggnad svårligen låter åstadkomma sig för de redan anskaffade medlen.) Härpå kan emellertid svaras: Går domkyrkoförsamlingen billiga önskningar till mötes genom att medgifva indragandet I af en och annan veckopredikning, som annars för det mesta får hållas snart sagdt för tomma väggarne o. s. v., så lärer tillökningen eller snarare ändringen i tjenstgöring icke blifva så särdeles betungande. De årliga utgifterna för gudstjenstens upprätthållande, kyrkans brandförsäkrande samt smärre underhållskostnader lära nog utan svårighet kunna bestridas genom inflytande bänkhyror samt frivilliga tillskott. Hvad åter angår sjelfva nybyggnaden samt i framtiden möjligen påkommande större reparationer, så torde man kunna förutsätta att deltagandet för den nya kyrkobyggnaden skall vakna med förnyadt lif, och rikliga bidrag från mångahanda håll ytterligare inflyta, på samma gång som det blir klart att saken icke längre är ett tomt hjernspöke. I värsta fall torde man få påminna derom att Domkyrkan ingalunda från början blifvit uppbyggd af den nu så kallade Domkyrkoförsamlingen, utan åtminstone till en ganska stor del för stadens allmänna medel, samt att ett liknande förhållande efter all billighet torde böra äga rum, då den nu befintliga kyrkan finnes vara för sitt ändamål otillräcklig. Denna anmärkning förer oss in på den andra, i sig sjelf vida vigtigare frågan om en territorial-indelning, d. v. s. bestämmandet af ett visst område för hvar och en af stadens särskilda församlingar. Vi kunna nemligen, e huru omständigheterna för närvarande förbjuda ett djupare ingående i detta ämne, icke underlåta att framkasta en allmän anmärkning, som blifvit slutresultatet af en ganska allvarlig undersökning af detsamma, denna nemligen: De invändningar, som mot en territorial-indelning af Götheborgs stad och dess område kunna göras, så rål af presterskopet och de nu varande församlingarna som af alla dem, hvilka se en ovärderlig fördel i råttigheten att tillhöra hvilken församling man behagar, kunna endast cå håäfvas, når afgifterna för presterskapets aslining samt kyrkornas och gudstjenstens underhåll likformigt uttaxeras inom alla församlingarna, för att ur stadskassan efter en beståmd ordning utbetalas; så vida presterna på samma gång ulses likformigt, efter församlingarnas fria val. Saken tyckes vara enkel och billig nog: åratal komma dock utan tvifvel att förflyta innan den blir utagerad: förslag lära nog göras i mängd och förkastas, beslut fattas och öfverklagas. En början måste dock ske, om saken någonsin skall få ett slut. Domkyrkoförsamlingen har nu tillfälle att göra en sådan början genom att inom sig utse en kommitt för frågans första behandlande. Mätte saken få en utgång, som på en gång kan gagna och hedra Gotheborgs samhälle! F. I. B. AA. Man h