Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1855, sida 1

— Åh, sade Anna leende, något road af srämlingens lugna manr och brist på takt, hvilket hon fann ovanligt i den nya socit, med hvilken hon så nyligen gjort bekantskap, engelska hjertan äro dyrbara ting, ej gerna bortkastade och strängt bevakade. Till exempel, er ridderlige monark visar en högeligen berömvärd klokhet genom att ej utsätta sig för någon fara i afton, ty skönheten hos de sagra damerna vid kardinalens hof är i sanning en farlig frestelse. Som hon talade, fästade hon sina skrattande ögon på dominon och spratt till, ty hon igenkände med ens den figur hon sett passera förbi i spegeln hos Cornelius Agrippa, och hvars ansigte hon ej sett. Dominon tycktes märka hennes rörelse, och hänförande den till någon annan orsak än den verkliga — sannolikt någon smickrande för honom sjelf — blef han i högsta grad animerad; och Anna fann snart hans konversation så mycket lifligare och angenämare än alla de personers, med hvilka hon förut samtalat, att hon låt sig helt och hållet intagas till hans fördel, tills hon efter en kort stund upptäckte till sin förvåning, att den delen af salen, hvaruti de suto, var helt och hållet öde, och att ingen försökte att närma sig stället. Hon uppsteg då och anmärkte skrattande: — Jag har varit