Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1855, sida 3

Stormen. Genom luften hörs gny. Stormens vinge är löst, Nu jag slyger kring rymderna ut, Sjelfva molnen då fly Ofver himlen med fart, Flockas hop — slitas sönder till slut. Genom skogen jag går, Åa som klagande suck, Men ack rytande rasar jag fram; Ekens kraft ej består — Vill jag — fälles den ned, Blad och grenar de flyga som dam. Berg! du trotsar ej mig — Ej du stäcker min fart, Jag går högt öfver fjellarnes topp, Hvem kan följa min stig? — Hvem har snabbhet som jag? — Hvem bar styrka att hindra mitt lopp ? Dal! jsg helsar ock dig Med min kyliga kyss, Och till famntag jag vingarne slår; Allt syns frukta för mig Hvad som lefvande är, Med förstörande makt jag framgår. Liten fogel han far Ängs-lig bän till sitt bo — Söker skydd ibland grenarne der, Jag hans näste ock spar (Gungar ungarne blott) Förr de mäktiges fäller jag ner. Se på blommorna små Hur de nicka för mig, Hur de böjas och söka sig stöd, Ack jag kan ej ändå Skona dem — der föll en — Der föll fler — jag för blommor är död. Ack du präktiga haf, Du den tummelplats är Der dock friast jag leker min lek, Bvarje våg blir en graf Då jag svingar den hän Emot seglaren som fruktar dess smek. Så jag ilar med fart Öfver vatten och land, Ösver öcknar och sj llarnes topp, Rasar fram — vänder snart, En förbärjare jemnt Bryter ned hvad de starke byggt opp. Men min lek tager slut, Om en dag eller par Slaappas vingarne — storm går till ro; Dock jag flyger snart ut Genom rymden igen — Börjar leken när minst man kan tro, .0 — v—O—