Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1855, sida 2

garnes tryckning, sådant icke vore med sanningen ösverensstammande, och beraättigades professor Boström, akademiens rektor, att af denna upplysning göra det bruk han för godt sunne. Uti ett annat till -Vaåktaren ankommet bref från en mycket aktad person, hvilkens trovärdighet säges vara öfver allt tvifvel, meddelas den underrättelsen, att professorerne Lindblad och Olivecrona nu sjelfve vidgått, att H. K. H. icke i några bestämda ord yttrat sig om handlingarnes tryckning, utan att det varit ett annat uttryck som prosessorerne gifvit denna tolkning; och tidn. ,Upsala för den 29 Maj måste också göra detta medgifvande. Slutligen meddela vi ,, Väktarens räsonemang i frågan, deri, såsom oss synes, saken är lika lugnt som rigtigt bedömd. -Väktaren yttrar: , Vore det nu verkeligen så beställdt, att H. K. H. thronföljaren, tilläte sig att meddela tillrättavisningar och skrapor eller hvad man vill kalla det, åt medborgare för ett lagligt utöfvande af deras konstitutionella rätt, (och vid detta tillfälle är det fråga om en ganska dyrbar sådan) skulle ett sådant förhållande vara högeligen beklagansvärdt; ehuru vi sannerligen icke inse att den tillrättavisade i sådant fall behöfde taga så särdeles illa vid sig. Men i samma mån som ett sädant H. K. H:s förfaringssätt skulle billigtvis uppkalla sorgliga känslor, i samma mån är det en pligt att uppträda mot falska beskyllningar i detta afseende, helst såsom förut är anmärkt, de blifvit riktade mot en person, som till följd af sin ställning sjelf icke kan uppträda till sitt försvar. Af sådan anledning hafva vi ansett oss böra gifva offentlighet åt hvad i detta hänseende kommit till vår kunskap. Hvad som å ömse sidor talats och svarats vid det enskilta samtal som H. K. H. hade med de tvenne nämnde prosessorerne, känna vi naturligtvis icke Men att det icke kunde vara fråga om någon officiel skrapa eller varningsgrad såsom som t. ex. konsistorierne meddela underordnade prester som uppföra sig ovärdigt, hvilka varningar för framtiden upptagas i räkningen bland mottagarnes passiva, är tydligt derutaf att kansleren oss veterligen icke eger rättighet att några sådana varningsgrader till de akademiska lärarne utdela; åtminstonne innehålla de akademiska statuterna derom intet. Aldraminst bör det vara sannolikt att H. K. H. skulle, öfverskridande sin rätt, tilldela någon varningsgrad eller skrapa för de ifrågavarande handlingaroes tryckning, enär just deri. genom kanslersembetets förut vanställda förfarande allt mer vinner allmänhetens erkännande såsom varande besogodt. Deremot bör det vara både bans rättighet och hans skyidighet, såsom chef för universitetet ott med dem som jemte honom skola arbeta för ett gemensamt mål, utbyta sina tankar. Det bör vara hans rättignet och skyldighet att förklara dem hvilka han icke anser fatta detta mål såsom han anser det bör fattas, och hvilka, enligt hans åsigt, icke nog värdigt sylla sina åligganden på de platser der de äro satta icke allenast till ungdomens undervisning utan ock till dess föresyn i hänseenden, som icke kunna så noga i lagparagraser bestämmas, sitt ogillande, dock icke för alt skjuta ifrån sig och söndra till men för det gemensamma målet uten för att försona och bringa harmoni i sall söndring förefunnits. Det är endast i fridens mark som Dildnsagens frukter kunna mogna. Hvilka åsigter och känslor som i detta hänseende lifva den närvarande högsta chefen tör landets högsta bildningsanstalter fattas lätt af dem, som åhörde de vackra från hjertat kommande ord, med hvilka han besvarade den honom egnade skålen vid den festliga middag som akademiestaten hade äran att gifva honom vid hans sista besök vid universitetet. De som fattade dessa ord böra finna att allt tal om ,spänning m. m. mellan kanslersembetet och lärarestaten, hvarmed vi nyligen sett långa tidningsspalter fyllas, är en på fri hard uppgjord föreställning, som åtminstone icke i afseende på kansleren har någon tillämplighet. Detta hindrar naturligtvis icke att han med misshag och ovilja kunnat åse några särskilta individers, som t. ex. de juridiska professorernas beteende på sednaste tider. Hvar och en som varit i tillfälle att närmare lära kärna H. K. H. säger sig dock veta, att hat och ovilja icke bafva någon varaktig stad i hans öppna. svenska sinne. Och skulle man icke kunna tänka sig den möjligheten, att orsaken hvarföre han kallade till sig juris prosessorerna just var att han ville öppet säga dem sina tankar om deras försarande och sedan låta allt vara glömdt och ånyo komma på det klara med dem oll universitetets och bildningens fromma ? Detta vore åtminstone i fullkomlig öfverensstämmelse med hans kända lynne och karakter. Den som eger ett sådant högsinnadt tänkesätt, tänker ock gerna det bästa om sina vedersakare och tror att de icke skola missförstå ett ädelt och öppet handlingssätt. Professor Lindblad är den, som i främsta rummet måste stå till ansvar för att detta enskilda samtal blifvit allmänt kunnigt och oriktigt uttydt, enär han var den, som föredrog saken i konsistorium; men i Upsala avses alven prof. 0. hafva lika mycken skuld uti sakens oriktiga framställning och allmangörande. Vår brefskrifvare yttrar derom följande: ,Något alldeles påtagligt är att L. och O. i hvarje händelse tillåtit att ett så fa skt rykte om kansleren utspriddes. veckor äro förflutna sedan tidningarne i en så skef dager framställt kanslerens haudlingssätt, sedan de af de ord, de låtit honom inför dessa rättslärde yttra, dragit konklussioner och giort tillämpningar i högsta grad anstötlige, utan att någondera af dem med ett enda ord uppträdt till hans försvar; en omständighet som visar att de dervid icke anse sig hafva något alt anmärka, att de gerna se hvad som skett, och hvad de framför alla andra kunnat förebygga. Under rubrik -Nytt postmåt låses uti den i Wisby utkommande Gottlands Läns Tidning följande: Skrifvaren C. Sporon, som varit anställd vid härvarande Postkontor, har d. 19 Nov. och 4 Dec. sistl. samt d. 12 April innevarande år tillgripit 3:ne till Stockholm adresserade orekommenderade bref, under det han varit sysselsatt med att å postkartan införa de orekommenderade brefvens adresser. Nämnda 3:ne bref innehöllo tillsammans 87 rdr hko. — Sedan anmärkningar inbanm mit att