örklara sig för en viss religiös bekännelse, så kunna vi ur vår draga slutsöljden att staten hör bestämma sig för en viss konstskola. Nåväl: staten gör detta; upprättar läroanstalter i alla delar af landet, stiftar högskolor för bildande af lärare, påbjuder den antagna konstskolan såsom den enda giltiga och sammanknyter trädarne af sin utbredda organisation uti et regeringsdepartement, d. v, s. i konungens hand, hvilken sålunda blir den högste domaren och högste förvaltaren af landets konst. Men icke nog härmed; icke nog att alla, som idka konsten såsom yrke, skola tillhöra uteslutande statens konstskola; alla andra medborga re i samhallet måste hysa samma smak, så kart det dem är att få i landet vistas, eller ätminsto ne att beklåda något statens ämbete. Olycklig den, som kunde päträffas att i sitt hus äga ett konstverk, som stridde emot den rådande skolan, och ännu olyckligare den lärare, som vågade föredraga någon annan skola. Ett sådant kätteri skulle ej kunna undgå att hårdt näpsas. Olycklig älven den, som utan att vara vederbörligen invigd och ,ordimerad ville befatta sig med konstens högre praktiska utöfning. statskonst) inrättad. Hvad blir nu följden al detta system? Utan tvifvel den, att konsten urartar till formalism och att allt dess inre andliga lif skulle utslockna, derest ett sådant lif kunde slockna. Men nu kan det ej delta; derföre bryter det ut hår och der hos en och annan ind:vid; den gamla sormalismen kan ej längre sordragas; en ny skola eller, rättare sagdt, nya skolor börja grunda sig på nya ide er — kätterit tager öfverhand och staten har snart, elter otaliga fåfänga bemodanden att qvasva de nya rörelserna, ingen annan utväg öfrig, än att låta antingen stats-konsten bortsopas, eller ock de nya idecrna bilda sig till fria skolor vid sidan af statens. Ingen Järer väl förneka att ju det är konstens egen gudomliga ande, som framkallar dessa nya idter och gifver dem kraft att förverkliga sig. Utan tvifvel har hvarje läsare funnit det innebara en orimlighet, om staten på detta sätt lade sig ombord med, att omfatta en viss konstskola; men hvad som gäller om konsten gäller ock om religionen, och ändock finner man det ej orimligt att staten omfattar uteslutande en religionsbekännelse, hvilken egentligen borde kallas , religions-skola-, och identifierar sig så med densamma, att hvar och en, som ej vill tillhöra denna skola, måste aflägsna sig älven utur det land, hvari skolan råder. Man må icke säga att jemförelsen haltar, derföre att religionen är något vigtigare och andligare än konsten, ty om den det är, hvilket utan tvifvel måste erkännas, ju orimligare blir det ock, att antaga någon viss uppfattning såsom allmängiltig och för alla samhällets innevånare bindande. Att tvinga folk att låtsa en viss konstsmak måste alltid vara mindre vådligt än att tvinga dem att hyckla en viss religionsbekännelse, att bringa konsten till en tom, stel formalism måste vara mindre vådligt, än att bringa religionen derhän. Vi tro derföre, att om man troget hölle den nu antydda jemförelsen för ögonen, så skulle man se våra kyrkliga förhållanden i en rigtigare och klarare dager än man hittills gjort, då man varit van att så införlifva stat och religion, att den sednares andliga innehåll och väsen har blif vit hardt när främmande för de allmänna föreställningssätten. (Forts.) QA T— —— religiös Så vore då en väl ordnad stats-konst (ej